Även chefer slutar på grund av chefen, eller mer exakt närmsta chefens chefer

Jag umgås dagligen med chefer som brottas med svårigheter av olika dignitet. En regelbunden chefsutmaning är till exempel att hantera direktiv – eller bristen därav – från högre chefer; från den närmaste hela vägen upp till uppdragsgivare/ägare. Det är ofta en prövning för alla chefer med drivet att skapa största möjliga verksamhetsnytta.  

Logiken brukar vara att ju längre ifrån den dagliga verksamheten besluten fattas, desto större är sannolikheten för att knepiga beslut landar i ”den vanliga” chefens knä att verkställa. Och om de högsta beslutsfattarna även saknar egen verklighetsförankrad operativ chef- och ledarerfarenhet så ökar risken att chefsuppdraget blir ett ”mission impossible”, och att verksamhetsnyttan försämras. 

Det är därför det är speciellt svårt att vara chef inom politiskt styrda verksamheter, får jag ofta höra. Min egen erfarenhet är dock att förekomsten av beslutsfattare långt från den dagliga verksamheten, som saknar egen verklighetsförankrad operativ chef- och ledarerfarenhet – den olycksaliga chefsduon – inte är mer frekvent inom politiskt styrda jämfört med andra varianter av ägarstyrda verksamheter. Chefslivet blir absolut inte enklare för att det är en kommersiell ägare som bestämmer och kunden betalar för sig själv. Chefsbyten förekommer med hög frekvens även inom denna sektor och nytillsatta chefer som ser det som sin huvuduppgift att snabbt korrigera företrädarens ”alla felsteg” är inte alls ovanliga heller inom icke-politiskt styrda organisationer. 

På sistone får jag dock erkänna att jag ändå har mjuknat lite i min dogmatiska övertygelse om att det är situationen och inte uppdrags- eller ägarstrukturen som avgör ett chefsuppdrags svårighetsgrad. Frågan är om det inte faktiskt kan vara så att den olycksaliga chefsduontrots allt är ett större problem inom politiskt styrda verksamheter. Låt mig ge två exempel bara från förra veckan som pyr under mitt tvivel.

Jämställdhetsmyndigheten startade i januari 2018. Alltså januari i år, och förra veckan fick de nedläggningsbesked i och med M/KD-budgeten. De har nu fått ett år på sig att avveckla – 2020 upphör myndigheten. Sakfrågan åsido upprörs jag över att myndighetens chefer som så nyligen har lämnat sina tidigare jobb för att bygga den nya myndigheten har fått uppgiften att under uppbyggnadsfasen avveckla verksamheten, sina medarbetare och sig själva. Att nedläggningsbeslutet eventuellt kan ändras igen under våren, beroende på hur det går i regeringsfrågan gör det hela ännu mera upprörande. 

En annan chefsgrupp som får min medkänsla och -irritation är landets museichefer som förra veckan fick besked om att de om två veckor (!) tappar staten som enda betalande kund. De har fått uppdraget att återinföra entrébiljetter från årsskiftet. Jag säger igen; om två veckor. Tidpunkten ändrades efter några dagars protester, och nu ska museerna få tre månader på sig att ställa om. När fri-entré-reformen genomfördes för några år sen fick museerna ett år på sig. Lägg till att inte heller museicheferna vet vad som händer med beslutet när en ny regering kommer på plats. 

Daniel Birnbaum, chef för Moderna museet i Stockholm formulerar det bättre än jag förmår: 

Tron att man på två veckor skulle kunna anpassa museets program till helt nya förutsättningar är inte bara okunnigt, utan ett hån mot allt seriöst kulturellt ledarskap”. Daniel Birnbaum, Moderna museet i Stockholm

Okunnigt och ett hån mot seriöst chef- och ledarskap (oavsett bransch) är just vad det är. Det är förskräckligt för cheferna (och medarbetarna) på Jämställdhetsmyndigheten och våra museer, men också för all annan statlig och kommunal verksamhet som befinner sig i liknande situation just nu

Det sägs att man inte slutar på grund av jobbet, men på grund av sin chef. Jag tror det är ännu vanligare att man slutar på grund av chefens chefer. De högsta beslutsfattande chefernas brist på insikt och respekt för cheferna och verksamheterna de är satta att leda får inte bara direkta konsekvenser för verksamheterna. Det är också förödande för arbetsgivarvarumärket och försvårar den redan tuffa uppgiften att attrahera och behålla bra chefer (och medarbetare).

Men för den chef som ingen verklighetsförankrad operativ chef- och ledarerfarenhet har är arbetsgivarens attraktionskraft förmodligen något som HR-chefen ska fixa med hjälp av en varumärkeskonsult och några powerpointbilder. Jag vet inte vad som upprör mig mest, det okunniga eller det hånfulla.


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

19 03

Han ska hyllas för att han lämnar – chefsjobbet är inte för alla

Av Vibeke Pålhaugen

I möjligheternas och fingerpekandes tidsålder är det innerligt uppfriskande med chefer som fastslår – och tar konsekvenserna av – att allt faktiskt inte är möjligt.… Fortsätt att läsa->

12 03

De två chefernas hyllning av sin chef är omdömeslöst

Av Vibeke Pålhaugen

Ministrarna Lind och Strandhäll kommunicerar till allmänheten att det är upp till chefens goda vilja om det är tillåtet att vara ledig för att ta hand om sina små… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen