Alla chefer ska lämna någon gång – ta lärdom av Kinberg Batras stora misstag

Efter fredagens uppmärksammade chefsavgång tog det mindre än ett dygn för alla att gå vidare. Redan före frukost på söndagen var den gamla chefen glömd och allt fokus är nu på den oidentifierade chef som ska ta över. Den enda som ännu inte har lagt fredagen bakom sig är rimligtvis huvudpersonen själv. Att ha röstats bort från en chefspost för att inte ha gjort ett tillräckligt bra jobb lär svida en stund, för Anna Kinberg Batra.

Det är inte mycket som är anmärkningsvärt med Kinberg Batras avgång. Det finns inga skandaler eller snaskiga felsteg, bara oomtvistliga siffror. Och de visar att hon trots 2 ½ års ihärdigt slit och strävan inte har lyckats få med sig tillräckligt många kollegor och väljare. Vi nickar inkännande, för vi chefer vet hur förbaskat svårt ledaruppdraget kan vara. Och lika väl som vi förstår att det var passionen som fick henne att slåss lite för länge för sitt chefsjobb, förstår vi hennes beslut att avgå. För bra chefer vet vem som är ytterst ansvarig när siffrorna går åt fel håll och förtroende tryter.

Eftersom partiledaren är ytterst ansvarig är jag självklart inte nöjd med hur jag har löst uppgiften hittills.” Anna Kinberg Batra, under den extrainsatta presskonferensen den 25:e september 2017 där hon meddelade att hon avgår som partiledare för Moderaterna.

Inte heller Kinberg Batras kängor till partikollegorna under presskonferensen överraskar. Det var inte precis enligt Michelle Obama-devisen ”When they go low, we go high”, men det var högst mänskligt ändå att vilja försvara sig en smula innan strålkastarljuset riktas bort för gott.

Det är för många moderater som ägnar sig åt det som bara kan beskrivas som självskadebeteende.”

Problemen upphör inte när jag går ut genom dörren och började inte när jag kom in.”

Att kollegorna som krävde Kinberg Batras avgång saknade alternativ både vad gäller efterträdare och riktning för partiet, är lika lite överraskande som det är förtroendeingivande. När motgångarna är många är det lätt att förenas i drömmen om en Messias – i detta fall en mer karismatisk ledare som kan samla partiet i en tydlig riktning. I sådana lägen är analysförmågan sällan vass och helhetstänket kring verksamhetens bästa får ofta ge vika för det som är mer omedelbart nära; det bästa för mig. Kinberg Batra är långt ifrån den första chefen som har fått höra att vem som helst förmodligen skulle sköta uppdraget bättre än du.

Det finns dock en sak som är ytterst anmärkningsvärd med Kinberg Batras avgång, och det är just att det inte finns en tydlig ersättare – en tilltänkt kronprins/-prinsessa. Moderaterna är långt ifrån ensamma om att sakna successionsplanering, men med tanke på vad partiet och Kinberg Batra gick igenom för några år sen är det ändå märkligt. Det kom som en chock när Fredrik Reinfeldt under valnatten september 2014 hastigt avgick – inte bara som statsminister utan också som partiledare. Det fanns ingen plan för vare sig efterträdare eller överlämnande. Allt ansvar i ett turbulent läge – med valförlust, Decemberöverenskommelser med mera – hamnade på just Anna Kinberg Batra, som då var riksdagsgruppens ledare. Utan förberedelser, överlämning och mandat gnetade hon ändå på i månader innan hon blev formellt vald. Hon fick den sämsta möjliga starten och det har kostat partiet mycket.

Att varken Anna Kinberg Batra som partiledare eller övriga personer i partiets högsta ledning efter hösten 2014 inte bestämde sig för att aldrig försätta partiet i samma miserabla situation igen, är inget mindre än anmärkningsvärt. Så kan man ju fråga sig om det verkligen ingår i chefsuppgiften att förbereda sin egen avgång? Det gör kanske inte det överallt, men det borde det göra. För det är otvivelaktigt det bästa för verksamheten eftersom det bäddar för stabilitet och kontinuitet. Successionsuppgiften kräver självklart en viss storhet av oss chefer, men vem drömmer väl om att stanna för evigt ändå? Alla ska vi lämna någon gång.


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

21 11

Tre goda skäl att överge chefsjobbet

Av Vibeke Pålhaugen

Min balans är orubbad trots budgetar och planer som inte håller. Medarbetares skrala prestationer och dränerande missnöje med stort som smått tänker jag tillhör… Fortsätt att läsa->

14 11

Media- och kulturchefer tror att de har en svårare uppgift än andra chefer

Av Vibeke Pålhaugen

Att alla landets divor, skitstövlar och alkohol- och drogmissbrukare har fått anställning inom media- och kulturbranschen kan bli det bestående intrycket efter höstens #metoo-avslöjanden.… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen