Birgitta Ohlsson anser sig överlägsen sin egen chef – en känsla hon delar med många

”Jag borde inte jobba för Björklund. Björklund borde jobba för mig”, var Birgitta Ohlssons icke-ordagranna budskap då hon förra veckan överraskade med att utmana Jan Björklund som partiledare för Liberalerna. Frasen har vi hört förut i andra sammanhang och kanske har vi själva också tänkt tanken någon gång. Ohlsson är långt ifrån ensam om att anse sig kunna lösa sin chefs jobb med större bravur. (Att som Ohlsson agera på övertygelsen om sin egen överförträfflighet är dock mer sällsynt. Och tur är det, enligt de som har forskat på hur det brukar sluta.)

Också Moderaternas Anna Kinberg Batra utmanades av interna krafter förra veckan. Missnöjda röster ropade efter partiledarbyte inom båda partierna, och med tanke på de usla opinionssiffrorna vore det idiotiskt att inte fundera över om de har rätt person på chefsposten. Nu har partierna system för att till-/avsätta högsta chefsposten, men partikollegor inledde istället en kupp under fanan ”läget är allvarligt – vi måste tänka på partiet”. Interna stridigheter smakar illa och är aldrig bra för någon verksamhet, men vad vet jag. De kanske är oundvikliga i demokratiska organisationer där högsta chefen ska röstas fram.

Men om det hela är så förståeligt, varför blev jag då så innerligt irriterad då jag följde nyheterna förra veckan? Jo, det som stör är alla – de flesta anonymt och några vid namn – som tummen-ner kritiserar sin chef och som likställer det med att ta ansvar.

Inom båda partierna är man överens om att läget är allvarligt och att verksamheten visar på dåliga resultat. Den slutsatsen kräver ingen större begåvning. Att sen begära chefens avgång fordrar inte heller något ljushuvud. Jag letar dock med ljus och lykta efter någon som har såväl begåvning som ansvarskänsla nog att föreslå en mer utvecklad väg framåt än bara att chefen ska sparkas. Och som med tydlighet beskriver det ledarskap som saknas, behövs och som finns att tillgå inom organisationen.

Anna Kinberg Batra säger att hon efter kuppen och all kritik har förstått att hon är dålig på att kommunicera. Det kräver att hon ”fortsätter att jobba hårdare och växlar upp”, säger hon. Men ingen kan tro att Moderaternas problem är löst bara Kinberg Batra hinner klämma in en retorik- och charmkurs. Birgitta Ohlsson och hennes anhängares argument för att Birgitta ska ersätta Björklund är föga imponerande att ”Björklund har fått sin chans”. Jag anar dock en ljuspunkt då jag läser att partimedlem och förra riksdagsmannen Carl B Hamilton i ett nyhetsbrev har en uppfattning om vilken politisk kunskapsbas Liberalernas partiledare behöver. Han skriver bland annat:

Vad kan och vill Birgitta Ohlsson om jobb, skatter, skola, och ovan frågor? Feminism och hbtq-frågor i all ära, men de frågorna avgör definitivt inga svenska riksdagsval.”

Hamilton är kanske ute och cyklar och måhända är slutsatsen att Björklund bör sitta kvar helt fel. Men hans analys är i varje fall ett försök att tydliggöra kriterierna för partiledarrollen och jämföra den mot den ledarkompetens som finns att tillgå inom partiet.

Tummen upp eller tummen ner är vår samtids signum. När vi lämnar Konsum ombeds vi trycka på röd, gul eller grön gubbe, vi hissar och dissar på Facebook och vår åsikt om den senaste säsongen av House of Cards på Netflix ska numera också vara digital. Från soffan röstar vi bort partiledare och andra vi inte gillar via kvällstidningarnas webenkäter. Tummen upp eller tummen ner. Utan större analys och helt utan förklaring delar vi vår åsikt om det mesta. Lika sannolikt som det är illavarslande börjar samma beteende smyga sig in på våra arbetsplatser. Oroväckande är det för att på jobbet ingår det att ta ansvar – vilket jag exempelvis inte alls behöver göra när jag röstar bort Björklund i Aftonbladets webenkät. (Jag får rösta när tillfället ges, jag som inte har rösträtt i Sverige!)

Att på jobbet förhålla sig till sin egen chef eller verksamhetens förehavande och resultat som om det vore semesterbilder på Facebook är inte att ta ansvar. Att dissa kräver ingen ansträngning eller begåvning, och vi chefer gör klokt i att begära åtskilligt mer av oss själva och våra medarbetare. Gör vi inte det kommer att veva med tummen till slut bli allt vi mäktar med! 


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

22 08

Det är totalt ologiskt att de kastar pengar efter den chefen

Av Vibeke Pålhaugen

De har verkligen ett orubbligt förtroende för sin underställda chef. Poliskris har blivit en allmänt vedertagen beskrivning av verksamheten han är satt att leda. Och Stefan… Fortsätt att läsa->

15 08

Vilken chefsmardröm – men en medarbetare får faktisk inte säga vad som helst

Av Vibeke Pålhaugen

Gissningsvis har många chefer med mig de senaste dagarna känt innerlig tacksamhet över att inte vara chef – och värst av allt HR- eller PR-chef – på Google.

Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen