Det väcker irritation och vrede, men också en gnutta tillfredsställelse när höga chefer beter sig som om det fortfarande vore 70-tal, eller tidigare. För oavsett åsikt om själva chefsutnämningen, så är det lätt att glädjas en smula över de cirka femtio upprörda tjänstemän på Pensionsmyndigheten som kräver att regeringen drar tillbaka utnämningen av Thomas Bodström som länshövding i Stockholm.
Samma sak gällande Nordeas beslut att flytta huvudkontoret till Finland. Fackliga miljarder har redan lämnat banken och över en miljon andra kunder överväger att gå samma väg. Finansministern ryckte bara på axlarna vilket nog chockade Nordeas ledning lika mycket som det roade allmänheten. Även Trump visade att han är kvar i en svunnen chefstid – när han i helgen gav sig ut på en tredagars ”fire or suspend”-korståg mot NFL-spelare som i protest mot polisvåldet knäade under nationalsången. Det väckte förstås vrede hos såväl spelare som tränare, men också hos de mestadels rika och vita klubbägare där flera är Trumpanhängare. Även allmänheten ilsknade till och anslöt till #TakeTheKnee.
Idag krävs det mycket mer än ett Twitterkonto för att vara en tidsenlig chef. Chefers makt har djupdykt de senaste decennierna och toppledarna är inte längre allsmäktiga och oantastliga. Tillvaron som dyrkad direktör och statsman med stort inflytande på politik och samhälle tillhör det förgångna. I god demokratisk anda kan vi glädjas åt att det absolut högsta chefsskiktet och makteliten har fått mindre att säga till om. Och varje gång de trampar fel kommer vi som Pensionsmyndighetens tjänstemän, Nordea-kunder eller NFL-entusiaster att påminna de otidsenliga cheferna om att det nu är år 2017.
Samtidigt har vi helt vanliga chefer all anledning att oroa oss över att vi som en konsekvens av maktelitens nya tillvaro har tappat mer än vår rättmätiga del av makten. Senast i förra veckan kunde vi läsa i Dagens Samhälle om ny forskning från Göteborgs universitet som visar att fler tjänstemän idag jämfört med 1980 känner sig mer kontrollerade och styrda. De vill ha mer makt.
Chefer vars makt inte matchar ansvaret blir frustrerade, och utan resurser är det svårt att skapa mycket till resultat. Chefer med lite att säga till om orsakar också förvirring, oro och en känsla av hjälplöshet bland medarbetarna. Även de vill att chefen ska ha makt (som förvaltas väl) – då trivs och levererar de som bäst.
Lika mycket som vi ska oroa oss över uteblivna resultat och medarbetare som inte känner att de kan utföra sina jobb, så ska vi chefer oroa oss över den egna hälsan och välmåendet. För den vetenskapliga sanningen är den att:
Jag känner inte den chef som inte upplever att kraven ständigt ökar. Och jag känner inte den chef som inte upplever att makten har tynat bort samtidigt som den egna kontrollen har minskat. Obalansen är stegrande, vilket inte lovar gott för vare sig vårt eller verksamheters välmående. Och vad ska vi göra åt det? Jo, precis detsamma som Pensionsmyndighetens tjänstemän, Nordea-kunderna och NFL-spelarna. Vi ska stå upp mot det högsta chefsskiktet och säga stopp och backa; Ska jag göra det här chefsjobbet så måste jag få (tillbaka) de befogenheter och det förtroende som är lämpligt ansvaret. Om de kan, så kan vi. #GeTillbakaChefsmakten
Om du är nyfiken på att läsa mer om varför och hur chefsmakten har eroderats de senaste decennierna så rekommenderar jag följande läsning:
Why the people in power are increasingly powerless, Washington Post
The decline of the baronial CEO, New York Times
Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.
15 02
– Alla kan fatta dåliga beslut – men inte vid upprepade tillfällen, deklarerade Magdalena Andersson som sin ”enkla ledarskapsfilosofi”. Med den som grund backade hon… Fortsätt att läsa->
25 01
Jag kan begripa om det spontant inte känns lockande att ta sig an TV-serien Makten, som just nu sänds på SVT. Men ett tio timmar långt drama om det norska socialdemokratiska partiet… Fortsätt att läsa->
Läs alla blogginlägg i arkivet