De kommer inte sluta. Vi chefer måste stoppa dem

Det känns som jag ska kräkas. Det har gått fem år sen Utöya och SVT direktsänder minnesceremonin. Då underbara unga vuxna läser upp sina mördade vänners namn är jag tvungen att stänga av tv’en. Jag står inte ut. Jag är norska utan anhöriga eller vänner som dog den 22 juli 2011, men trots det gör det ont fem år senare. En omtänksam och kär vän messar mig under eftermiddagen ”så många dåd som har skett sen dess”.

Boston, Paris, Trollhättan, Nice, Orlando, München, Bryssel, Istanbul med många fler. En parad av hemskheter, den ena massmördaren efter den andra. Med eller utan politiskt motiv. I regel ensamma och psykisk ostabila unga män som söker mening i internationell uppmärksamhet. Om vi efter New York, London och Madrid tänkte att det skulle gå över, så vet vi idag med säkerhet att de inte kommer att sluta. Det är vi som måste stoppa dem.

Lägg till kuppförsök i Turkiet, Brexit, kriget i Syrien och medföljande flyktingkris, USAs presidentval, bostadskris, våldtäkter samt sexuellt ofredande vi inte kan känna igen från vår egen ungdom och vi förstår Nobelprisvinnare och psykologen Daniel Kahenmans påstående om att känslan av framsteg har ersatts av känslan av osäkerhet. Det tycks som att allt bara blir sämre.

Det känns så, men tänker vi efter är det inte den objektiva verkligheten. Allt har inte blivit sämre. Och det är i just detta perspektiv som chefsuppdraget aldrig varit viktigare än det är för tillfället. I en tid då det overkliga ”inte-idag-igen”-nyhetsflödet skapar djup oro och stor olustkänsla hos oss och våra medarbetare, är det vårt jobb att vara optimister som ingjuter framtidshopp. Vi önskar att våra politiska ledare ska göra det, men det finns en längtan efter att också vi vanliga chefer ska visa vägen. Nu är det inte många av oss som har chefsuppdrag där det ingår att bekämpa varken skolmassakrer eller IS-terrordåd, men alla chefer gör smart i att vara optimister inom sitt gebit.

Och med optimist, menar jag inte att vi ska vara irriterande ”det löser sig nog”-hejaklacksledare eller som presidentkandidat Trump ge föga förtroendeingivande löften som att åtgärda såväl världsterrorn som skolskjutningar på fyra veckor. Vi och våra arbetsplatser behöver chefer som säger att ”vi kan lösa detta”. Och som har självförtroende, initiativ- och anpassningsförmågan samt uthålligheten att göra det. Och forskningsmässigt finns det gott stöd för att optimism är en avgörande ledarförmåga. Det för att optimistiska chefer…

…är problemlösare.
Enligt forskningen är optimister utpräglade problemlösare som anstränger sig hårt för att lösa situationer de hamnar i/som uppstår. I motsättning till pessimisterna fastnar de inte i förnekelse eller negativt tänkande. Och optimisterna ger inte upp om det blir svårt, de hittar nya väger.

…blir smartare 
Enligt forskningen har optimistens positiva känslor mycket gynnsam effekt på kreativiteten och slutledningsförmågan. En öppen och skärpt hjärna leder i sin tur till de gör bättre ifrån sig.

…är mer uthålliga
Enligt forskningen är optimistchefer mer uthålliga och anpassningsbara vid motgång och misslyckanden än andra chefer.

…är smittsamma
Enligt forskningen smittar chefers beteenden och tänkesätt av sig på omgivningen och på medarbetarnai synnerlighet. I det perspektivet är optimisten självklart att föredra framför pessimisten! Optimistiska chefer lyfter inte bara sig själva, men också medarbetarna.
 


Värt att notera är vi alla kan utveckla vår optimism. Såväl naturbegåvade optimister som födda pessimister kan bli mer positiva genom att jobba med sina tankar, känslor och beteende. Själv blev jag konstigt nog lite mer optimistisk efter Utöya minnesceremonin. Att jag fortfarande kan må så dåligt efter så lång tid måste betyda att jag verkligen bryr mig. Det är litet oväntat med tanke på alla hemskheter som har skedd sen 2011. Att jag inte har blivit avtrubbad ger mig gott hopp om framtiden eftersom jag anser mig själv vara allt annat än unik!


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

15 02

Upprepade dåliga beslut är otillåtet för alla undantaget chefen själv

Av Vibeke Pålhaugen

– Alla kan fatta dåliga beslut – men inte vid upprepade tillfällen, deklarerade Magdalena Andersson som sin ”enkla ledarskapsfilosofi”. Med den som grund backade hon… Fortsätt att läsa->

25 01

Chefstillvaron baserad på ”sanning, lögn och dåligt minne”

Av Vibeke Pålhaugen

Jag kan begripa om det spontant inte känns lockande att ta sig an TV-serien Makten, som just nu sänds på SVT. Men ett tio timmar långt drama om det norska socialdemokratiska partiet… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen