De sparkade myndighetscheferna kan inte vara helt omöjliga att ha på en arbetsplats

Tanken är att SvD-nyheten ska göra mig bestört, men det upprör mig inte det minsta att de till den ökända ”elefantkyrkogården” på regeringskansliet förvisade generaldirektörerna och landshövdingarna lyfter hundratusenpluskronorslön varje månad utan att göra någon arbetsinsats. 

Jag är ingen anhängare av systemet där landshövdingar och myndighetsdirektörer kan omplaceras under sitt sexåriga förordnande men inte sägas upp om de inte ”grovt har åsidosatt sina förpliktelser mot sin arbetsgivare”. Där oegentligheter som exempelvis vinstöld, svarta löner, sexsamtal för tiotusentals skattekronor eller att anlita vänner som konsulter utan säkerhetsprövning är tillräckligt allvarligt för att förlora jobbet, men inte grovt nog för att förlora anställningen och direktörslönen. Men givet att det är det system vi nu har, så är det inte att de lyfter miljonlön utan arbetsinsats som är det upprörande. Det ofattbara är att de inte ges ett arbete att utföra.

Söndagens artikel i SvD lämnar känslan av människan som lat och arbetsskygg och arbete som en bestraffning. En så förlegad världsbild är både beklämmande och förarglig, och då tänker jag inte främst på tidningens världsbild. Det bedrövliga är att arbetsgivaren – tillika förvaltaren av våra skattepengar – inte förmår hitta vettig sysselsättning till dessa ”omplacerade” höga chefer.

Jag skulle kunna göra mer, om man säger så." Torsten Håkansta, generaldirektör på E-hälsomyndigheten tills han vägrade flytta med myndigheten från Stockholm till Kalmar, på frågan från Publikt om vad han gör på regeringskansliet på dagarna. 

Jag gör ingenting just nu utan det går diskussioner kring vad jag ska göra och det har det gjort ett tag." Ulla Sandborgh, som avsattes som generaldirektör för Svenska Kraftnät i början av 2019, på frågan om vad hon gör på regeringskansliet på dagarna.

Jag har ingen kunskap om de förvisade generaldirektörernas kompetens eller personligheter, men jag har väldigt svårt att tro att de är helt omöjliga att ha på en arbetsplats. Och ännu mindre att gör störst samhällsnytta för skattekronorna genom att lalla runt i sina hem. 

I novembermörkret när vi har det som mest hektiskt på chefsjobbet så kanske hundra tusen kronor i månaden för att göra ingenting verkar lockande, men efter en kort stunds eftertanke skulle de flesta av oss ändå landa i att vi inte främst går till jobbet för lönen. Och för de av oss som har varit i eller i närheten av arbetslöshet eller långtidssjukskrivning skulle det nog inte kräva någon eftertanke alls. För de allra flesta vill göra rätt för sig och ha något vettigt att göra på dagarna, känna sig behövda, känna tillhörighet och sammanhang, få utvecklas och utmanas och i bästa fall göra något viktigt och meningsfullt. Kanske inte alla dagar och kanske inte ens hela dagar, men i stort. Våra icke-monetära behov av att ha ett vettigt jobb har aldrig varit starkare än idag, särskilt i Sverige som är ett av världens mest sekulariserade och individualistiska länder.

We have become more secularized, we have become more individualistic. We have loosened our ties to the traditional institutions, geographies, families. Work and home, are now “the two hubs where we go to experience connection, community and belonging and meaning, what used to be much more of a part of our larger structures in our religious life.” Ester Perel, världskänd psykolog i en podcast från The Cut

Att betala ut miljonlöner utan att kräva någon arbetsinsats är ett oansvarigt användande av skattemedel, men framförallt visar det på en otidsenlig syn på människan och arbete. Att 2020 inte ge en omplacerad anställd arbetsuppgifter är en grym bestraffning som över tid kan bryta ner både självförtroende och känslan av sammanhang och mening. Utövande av sådan pennalism är inte i verksamhetens intresse och kan omöjligt ingå i chefsuppdraget. 


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

03 12

Tålamodet tog slut, men hans tilltro till högsta ledningen var naiv

Av Vibeke Pålhaugen

Han var så stolt, glad och full av förhoppning för ett år sen när han fick det hedersamma uppdraget att ”få vara med och rädda” den anrika verksamheten.… Fortsätt att läsa->

26 11

Julbordssäsongens tre faser; så undviker du som chef farorna

Av Vibeke Pålhaugen

Julbordssäsongen har sina traditionstunga tre faser, konstaterar jag lite krasst. Först kommer beslutet om det blir det av eller ej med tillhörande ramaskrin oavsett vilket, sen… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen