Det är chefsidioti att Sara Danius tänker springa tills hon blir utbytt

”I’m leaving the table. I’m out of the game”. Klas Östergren citerade en låt av Leonard Cohen då han förra veckan klev av arbetet som ledamot i Svenska Akademien. I ”finlitteraturens” anda torde Dr. Tomas Stockmanns ”minoriteten har alltid rätt” (ur Ibsens En Folkefiende) ha varit ett mer kraftfullt citatval för Östergren, och de andra ledamöterna som förlorade omröstningen kring Katarina Frostensons framtid som ledamot i Svenska Akademien.

När De Aderton – Sveriges tyngsta och mest prestigetunga ledningsgrupp – nu med tilltagande råhet och frekvens ömse vädrar och ömse läcker sina osämjor i medierna så har det stort underhållningsvärde. Genren är pinsam komedi, nagelbitande skräck eller sorgligt drama beroende på vem man frågar. Kanske är ledamöternas publika vädrande av sitt byk nödvändig för Svenska Akademiens utveckling, men det sänker med säkerhet förtroende för individerna, ledningsgruppen och verksamheten som helhet.

Sara Danius – Svenska Akademiens ständiga sekreterare tillika ledningsgruppens ledare – har nu uppgiften att reda ut gruppens kollaps efter den ödesdigra omröstningen. Ingen enkel uppgift, och synnerligen inte med tanke på att hon tillhör minoriteten som förlorade striden. Kanske var hon inspirerad av Henke Larssons livsdevis "så länge du orkar; spring tills du blir utbytt" då hon svarade på frågan om hon som Östergren, Englund och Espmark kommer att lämna:

Jag menar att vårt uppdrag är så viktigt att det är större än våra meningsskiljaktigheter. Jag har kommit fram till beslutet att jag ska fortsätta så länge jag orkar, men att jag ska jobba för det rätta.” Sara Danius, 56 år, ledamot Svenska Akademien sen 2013 och ständiga sekreterare sen 2015

Svenska Akademien – inte The Dream Team precis

Det är förståeligt att hon funderar på om hon orkar. Det må vara ytterst få – med erfarenhet av vad det innebär att vara chef – som i dagarna avundas Danius hennes chefsjobb. För egen del är det inte de pompösa bilderna på ledamöterna kring De Adertons bord eller snittåldern på 68 år som avskräcker mest. Det som dödar chefslusten är en snittid i ledningsgruppen på mer än 17 år och att det enda kravet man som högsta chef får och har möjlighet att ställa på medlemmarna är att de har puls. Med all respekt för De Adertons oomtvistliga intellektuella kapacitet, men Danius har inte precis uppgiften att leda The Dream Team. I varje fall inte om det finns ambitioner att åstadkomma förändringar i verksamheten.

Vi har haft en modell som fungerat i 200 år. Man ska inte utan vidare kasta bort den, utan tänka igenom noga. Det gör vi nu.” Sture Allén, 89 år, ledamot Svenska Akademien sen 1980

Den historiska möjlighet till förändring som uppstod inom Akademien i november – och som gav mig personligen ett stort hopp – har under våren långsamt stängts. Alla idéer som fanns om ljus, transparens och förnyelse har motarbetats till förmån för andra hänsyn." Sara Stridsberg, 45 år, ledamot Svenska Akademien sen 2016

Goda ledare sätter verksamheten först

Det ingår i alla formella ledares ansvar att sätta verksamhetens behov i första rummet. Hade Kristina Frostenson förstått det hade hon sen länge lämnat bordet, och Svenska Akademien hade besparats det debacle som nu besudlar mer än den anrika institutionen. Men eftersom Frostenson sätter sig själv först ansågs en omröstning nödvändig, och Danius med sällskap ställdes inför den ack så välkända chefsfrågan: Vad gör jag om min ledningsgrupp fattar ett beslut som jag inte tror på?

De Aderton har säkerligen meningsskiljaktigheter på varje torsdagsmöte, men denna gång var frågan av sådan karaktär att tre bestämde sig för att lämna gruppen när beslutet inte gick deras väg. Medan andra – som Danius, Per Wästberg och Sara Stridsberg (”ska fatta beslut senare i vår”) – valde att stanna. 

Vid första anblick kan det tyckas flott och hedersamt att Danius och Östergren sätter Svenska Akademiens uppdrag framför sina egna personliga övertygelser. Men även för en framgångsrik, osjälvisk och uthållig ledare finns det situationer där det mest omtänksamma är att lämna uppdraget.

Vad gör du om din ledningsgrupp fattar ett beslut du inte tror på?

Chefer som ”biter ihop” sänker verksamheten
Alla chefer som hamnar i situationen att ledningsgruppen fattar beslut man inte tror på har en fråga att besvara:

Fråga 1: Kan jag kompromissa och inte bara leva med, men också ta ansvar och verka för beslutet utanför ledningsgruppens sammanträdesrum?

Är svaret ja, så kan det bästa för verksamheten vara att stanna. Är svaret nej, är det läge att lämna bordet. För forskningen visar att även chefer som – med de bästa intentioner – bestämmer sig för att köra nävarna i fickorna och bita ihop läcker sitt missnöje och smittar ner organisationen snabbare än vinterkräksjukan.

Förtroende att få något gjort

För Danius – som ledningsgruppens ledare – räcker det inte bara att kunna svara ja på första frågan. Eftersom en ledares makt och förmåga att åstadkomma något i sitt uppdrag bygger på det förtroende som finns i gruppen hen är satt att leda, har Danius en fråga till att besvara:

Fråga 2: Efter att ha förlorat en infekterad strid, har jag det förtroende jag behöver för att kunna leda gruppen vidare?

Ingen chef är oersättlig

Oavsett om Danius drivkraft att stanna handlar om att hon vill behålla det mycket prestigetunga chefsjobbet, eller om hon mest av allt biter ihop tyngd av plikt, ansvar och övertygelse om att allt skulle rasa om hon lämnade – så är det klokt att fundera en extra vända eller två över om kampen ens är möjlig.

Jag är mycket tveksam, och tror att det bästa Danius med omtanke för verksamheten kan göra är att lämna rollen som ständiga sekreterare. Inte för att hon hittills har misslyckats som ledare, men för att hon (efter den infekterade striden) har ytterst små chanser att lyckas i framtiden. Och då är det bättre att lämna över till någon annan – i detta fall företrädevis till någon från samma åsiktsgrupp – för ingen chef är oersättlig. Med lite distans kanske hon inte behöver se det som ett personligt nederlag, eftersom hon aldrig och långt ifrån hade The Dream Team att spela med.


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

15 02

Upprepade dåliga beslut är otillåtet för alla undantaget chefen själv

Av Vibeke Pålhaugen

– Alla kan fatta dåliga beslut – men inte vid upprepade tillfällen, deklarerade Magdalena Andersson som sin ”enkla ledarskapsfilosofi”. Med den som grund backade hon… Fortsätt att läsa->

25 01

Chefstillvaron baserad på ”sanning, lögn och dåligt minne”

Av Vibeke Pålhaugen

Jag kan begripa om det spontant inte känns lockande att ta sig an TV-serien Makten, som just nu sänds på SVT. Men ett tio timmar långt drama om det norska socialdemokratiska partiet… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen