• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 04/26 2016 kl 01:41 -

Ett tillfälle när du som chef faktisk får säga ”Det är inte mitt jobb”

Att en chef upprört och hånfullt går till offentligt angrepp på annan chef är vardag. Så fungerar spelet inom den politiska sfären. Senaste veckorna har vi fått bevittna hur flera högt uppsatta politiska ledare föraktfullt har kritiserat några av toppcheferna inom Miljöpartiet. När påhoppen sker över partigränserna är det som det är. Vi beskådar kampen om förtroende och röster med ett visst underhållningsvärde. En helt annan sak är det när chefer ger sig på chefskollegor inom samma parti. Det lämnar en besk eftersmak.

Senaste dagarna har vi fått vara med om att en sittande minister, flera riksdagsledamöter och två tidigare språkrör för Miljöpartiet kraftfullt har kritiserat chefskollegor inför full publik. Det beteendet är inte alls unikt och förekommer olyckligtvis inom de flesta verksamheter. När vi får se det i tv-rutan får vi lite dramatik i vardagen, men eftersmaken är besk. Och vi chefer får något att tänka på; nämligen vikten av lojalitet chefskollegor emellan.

Det är inte många av oss vanliga chefer som kommer utsättas för enträgna journalisters frågor om hur vi ställer oss till någon chefskollegas förehavande. Däremot umgås vi dagligen med människor som mer ihärdigt än en blodtörstig Janne Josefsson försöker ta reda på vad vi vet, tycker och tänker.

Vi lever i ett åsiktssamhälle där vi (chefer) förväntas välja sida och ha åsikter om allt möjligt. Gärna med emfas och en viss dos av aggressivitet. Det gör det självklart svårare, men också ännu viktigare att vi chefer vet när vi ska hålla truten. Och vissa situationer även tillåta oss att inte ha en åsikt alls. Chefer som frispråkigt delar för mycket identifieras snabbt av journalister och ännu snabbare av medarbetare och chefskollegor som bra informationskällor. Lika snabbt tappar babblande chefer förtroende. Medarbetare och chefer tycker att en chef som inte är lojal sin chefsgrupp inte är att lita på. Tillvaron blir mindre trygg när chefer petar knivar i varandras ryggar och förtroende för såväl chefsgruppen som verksamheten som helhet drabbas hårt.

Det är lätt att förstå att ministern, förra språkrören och riksdagsledamöterna inom Miljöpartiet – som så många andra - blev upprörda då de fick kunskap om chefskollegorna Yasri Khan och Mehmet Kaplans förehavande. Men förutsatt att du inte sitter på posten som högsta chef i Miljöpartiet – och heter Åsa Romson eller Gustav Fridolin – så kan du med gott samvete svara enträgna journalisterna att ”Det är inte mitt jobb att varken tillsätta eller avsätta dessa chefer”. Och när journalisterna inte ger sig och insisterar på att du måste ha en åsikt, så kan du svara så som jag misstänker många fler miljöpartistchefer än Elisabeth Wanneby (nominerad till partistyrelsen) svarade Dagens Industri, nämligen att ”den diskussionen vill jag ta internt”. Överenstämmelser och personkonflikter inom chefsgruppen gynnar ingen verksamhet, men de är samtidigt oundvikliga. I sådana lägen sätter smarta chefer verksamheten behov framför sina egna och hanterar osämjan ansikte-till-ansikte bakom stängda dörrar och utan annan publik än chefskollegorna. 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela