Det dröjde länge innan jag erkände att jag tyckte illa om min medarbetare

Medarbetaren som jag hade varit chef för i tio år kommer smilande mot mig på gatan. Det har gått två år sen jag lämnade chefsuppdraget och min instinktiva magkänsla är nej, livet är för kort. Jag hälsar trevligt hej, men stannar inte upp. Hens förvånande blick försvinner snabbt ur hjärnan för där och då erkänner jag för första gången för mig själv att jag tycker väldigt illa om personen. Jag minns alla år med publika påhopp och skitsnack bakom min rygg. Oförmågan att se egna tillkortakommanden, men det ivrigt sökande förstoringsglaset på mina och andras svagheter. Missunnsamheten, misstänkliggöringen av andras intentioner och alla utbrotten mot kollegorna. Likgiltigheten inför det egna arbetet som inte höll måttet och alla mötestimmar som gick åt att avhandla inbillade oförrätter och absurda krav. Jag förvånas över att det har tagit mig så lång tid att erkänna för mig själv mitt ogillande. Sen blir jag nöjd. Insikten landar att jag hade efterlevd chefsdevisen: Du behöver inte tycka om alla dina medarbetare lika mycket, men du måste tycka om alla. Eller i varje fall ha förmågan att låtsas som att du gör det. Jag hade låtsats även för mig själv.

Minnet om ovan trottoarmöte dyker upp då jag lyssnade på Michelle Obamas hyllade tal under demokraternas konvent förra veckan. En formulering fastnade speciellt då den är så läcker i sin enkelhet.”Our motto is; When they go low, we go high.”

Efter att ha funderat slår det mig att är det är ju just det vi chefer gör. I chefsvardagen utsätts vi ofta för negativitet, orimligheter, påhopp och förolämpningar. Från medarbetare, chefer, kollegor, kunder eller konkurrenter. Och var och varannan dag låter vi små eller stora oförrätter passera. Vänder andra kinden till. ”We go high”.

Inte att jag menar att alla chefer gör det. ”My way or the highway”-Donald Trump är det mest aktuella exemplet på en tunnhudad chef som har valt ”go low” som sin mest bevandrade och utnötta väg. Men de flesta chefer jag känner – och givet mitt yrke är de många - höjer sig och visar respekt även när det tycks oförtjänt. De låter saker passera, de går inte i försvar eller slår tillbaka. Chefer jag känner ”go high” och...


…lyssnar tålmodigt och förklarar efter bästa förmåga när en medarbetare ger chefen skulden för prestationer som inte räcker till eller en lön som inte duger.
…låter gliringar och påhopp under interna möten passera.
…håller sig lugn när en medarbetares orimliga krav på chefen bara övertrumfas av de låga kraven hen har på sig själv.
…tackar generöst med fina ord av en medarbetare trots alla besvär och oförrätter som hen har påfört chefen (och i regel kollegorna) under tiden som anställd.
…biter ihop när någons vassa armbåge slår in i revbenen. Samtidigt ser chefen till att de egna armbågarna inte är till besvär för någon.
…ger goda referenser till en tidigare medarbetare trots ett ömsesidigt ogillande. Bara för att för frågan inte är ”vad ni tycker om varandra?”, men ”tror du hen är lämpat för jobbet?”.
…låter den egna chefen eller en chefskollega ta till sig en orättmässig del av äran för chefens arbete.

Chefer jag känner tar i situationer som ovan och många fler inte ”the high road” av en slump. De har många möjligheter, men de väljer medvetet eller omedveten den mer besvärliga uppförsbacken. Chefer jag känner gör det för att de vet att det ingår i chefsjobbet att sätta verksamhetens behov framför sina egna behov och känslorna av orättvisa och förorättelse. De går ”high” för att de anser att det är till det bästa för verksamheten som helhet.

Som grädde på moset är chefer som vänder andra kinden till goda förbilder som sprider positivitet och som vinner andras respekt och förtroende. Och därför sägs det att livet kommer belöna de som förmår att ”go high”. Om den rättvisan finns så lovar det väldigt gott för chefer jag känner! Samtidigt ser framtiden mindre ljus ut för den tunnhudade och omdömeslöst angreppsvilliga Donald Trump och hans planer om att bli USAs nästa president. Det vore läckert, lika läckert som ”When they go low, we go high.” I all sin kloka enkelhet.

 

 

 

 


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

15 02

Upprepade dåliga beslut är otillåtet för alla undantaget chefen själv

Av Vibeke Pålhaugen

– Alla kan fatta dåliga beslut – men inte vid upprepade tillfällen, deklarerade Magdalena Andersson som sin ”enkla ledarskapsfilosofi”. Med den som grund backade hon… Fortsätt att läsa->

25 01

Chefstillvaron baserad på ”sanning, lögn och dåligt minne”

Av Vibeke Pålhaugen

Jag kan begripa om det spontant inte känns lockande att ta sig an TV-serien Makten, som just nu sänds på SVT. Men ett tio timmar långt drama om det norska socialdemokratiska partiet… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen