• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 10/20 2020 kl 02:53 -

Han måsta vara rätt ensam chef om att oroa sig över midjeväskor och mjukisbyxor

”Bye, bye forties. Hello, leopard jumpers.” Så kommenterade min käraste barndomsväninna sin femtioårsdag. Jag kontrade med en bild på leopardbyxorna jag hade köpt ett halvår tidigare, och vi konstaterade det sorgliga faktumet; vi har blivit ”tanter”. Hon bor i London sen tjugo år och jag i Stockholm, men vilka stilresor vi har gjort under fem decennier hon och jag.

Stilresor gör människor normalt genom livet. Och lika normalt är det att det mesta vi tog på oss blev högst ifrågasatt av våra föräldrar när vi var yngre. Och att det trots det har gått okej för oss båda i vuxenlivet ändå. 

I medierna har vi kunnat följa turerna kring skolkoncernen Jensen. I september skickade de ut ett brev till elevernas föräldrar gällande klädkoder. Barnen uppmanas att ”inte bära kläder som associeras till machokultur, utanförskap och kriminalitet”. Föräldrarna, samt även utbildningsministern och Skolverket, ifrågasatte. Men skolchefen Mats Rosén har envist försvarat skrivelsen och Jensen Educations synsätt med följande verklighetsfjärma och vetenskapligt ej bevisade logik:

Vi har en paroll ”träning för verkligheten”, där det handlar om att träna eleverna för att lyckas i framtida studier och yrkesliv. Och då är kläderna en del i det.

Att i grundskolan bära mjukisbyxor och midjeväskor gav Jensen som konkreta exempel på klädesplagg som kan göra det svårt för barnen att få jobb senare i livet. 

Jag spenderar mina dagar med chefer – tillika yrkeslivets rekryterare – från alla sorters företag och verksamheter. Deras bekymmer är många, varierade och mer eller mindre knepiga. Men inte en enda gång har mjukisbyxor, magväskor eller något annat klädesplagg lyfts som ett problem större än att chefen kanske behöver prata med någon enstaka medarbetare om vad som är passande klädsel på jobbet. Sen är det problemet löst.

Ovan argument från mig är givetvis lika lite vetenskapligt belagt som Mats Roséns yttrande. Men lutar jag mig åt forskningen så blir jag ännu mer upprörd. Det är bedrövligt att Rosén som har det viktiga och förtroendefulla uppdraget att utbilda framtidens arbetskraft har så liten förankring i såväl nutidens som framtidens arbetsliv. I en välmenande anda vill jag därför ge Rosén tre goda argument för att omprioritera sitt fokus:

Klädkoder är på väg bort från arbetslivet

Eftersom ytterst få människor uppskattar att få instruktioner om hur de ska klä sig väljer allt fler företag och verksamheter att avstå från att skriva klädkoder. De allra flesta klär sig faktiskt passande för situationen och chefer väljer att visa förtroende, släppa frågan och prioritera viktigare saker. Enstaka samtal tas vid behov. 

Arbetslivet söker mångfald 

Är det något arbetslivet har strävat mot de sista tjugo åren så är det att åstadkomma mångfald, eftersom det vetenskapligt bevisat leder till bättre resultat. Ingen påstår att vi är i mål, men det finns en strävan mot att tillåta och välkomna olikheter på jobbet. Även när det kommer till kläder. För första gången i historien jobbar fyra generationer tillsammans på våra arbetsplatser, och ingen önskar väl att 20-åriga Pelle ska klä sig som 65-åriga Bengt? Eller vice versa.

Förmågan att klä sig är ingen del av kompetensbristen

Ett av chefstillvarons och arbetslivets största bekymmer är den välbeforskade och globala kompetensbristen. Det finns inte tillräckligt många som har rätt erfarenhet, teknisk eller social kompetens. Konkurrensen om de som har vad som behövs är därför hård. 

Vilka kompetensbrister handlar det om rent konkret? Enligt studier är topp tre:

Teknisk kunskap och kompetens i

• hantverk (snickare, rörmokare, elektriker med flera) 
• dataanalys/vetenskap
• teknik och medicinvetenskap.

Social kunskap och kompetens: 

• Problemlösning, kritiskt tänkande, innovation och kreativitet
• Förmågan att hantera komplexitet och osäkerhet
• Kommunikation

Chefer på några av världens främsta företag – Ericsson, Google, Harvard, MIT, Yale, Cisco med flera – har svarat på frågor om de yngre förmågorna och framtiden. De beskriver en generation som har växt upp med smarttelefonen i högsta hugg ständigt kommunicerande korta och rappa meddelanden, online och helst inte ansikte till ansikte. En konsekvens cheferna ser är bristande sociala och kommunikativa förmågor. Har man ägnat stora delar av sitt sociala och kommunikativa liv online på Facebook, Twitter, Instagram, med sms med mera är det inte förvånande om man på jobbet inte är så bra på att

• tala och skriva vårdat (när kort, gärna lite provokativt och framförallt ”gilla”-drivande är vad de har växt upp med)
• känna av gränser för vad som är lämpliga samtalsämnen i jobbsammanhang (Facebooks och liknande mediers existens bygger väl just på att människor delar för mycket?)
• lyssna
• läsa andra människors uttryck och kroppsspråk.

Med vetskap om detta är det givetvis ett bekymmer att svenska barn och ungdomars kunskapar i matematik, naturvetenskap och svenska har försämrat markant senaste tjugo åren – både i jämförelse med andra länder och i det faktiska resultatet enligt Skolverket. Vill Rosén med kollegor förbereda sina elever för arbetslivet så gör de inte det genom att ägna arbets- och studietid åt att diskutera vilka kläder som signalerar ”utanförskap” och ”kriminalitet”, eller inte. 

Alla våra grundskolor har diskuterat och introducerat rekommenderade klädkoder det här läsåret. Det är lärarna som tillsammans med eleverna resonerar om vad som kan vara vettigt." Mats Rosén

Rosén med kollegors fokus borde vara att förbereda barnen på arbetslivet genom att ägna sig åt det de gissningsvis är bäst på; att lära ut svenska, matematik och andra viktiga grundämnen. 

Skulle någon tjugoplussare komma till jobbet i mjukisbyxor så kan vi chefer enkelt hantera det. Att behöva lära vuxna människor att läsa, skriva och räkna har vi chefer och våra verksamheter däremot mycket svårt att mäkta med. 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag. 

• Dela