Hoppas chefens pinsamma och ovärdiga tv-intervju kan förklaras med trötthet

Att låta sig provoceras av frågor från en väl påläst journalist och dessutom tro sig komma undan med påhitt och faktafel, det är både pinsamt och obegripligt. Dessutom framstod utrikesminister Ann Linde (S) som arrogant, aggressiv och okunnig.

Det är nu någon vecka sedan intervjun om den svenska coronastrategin i den tyska kanalen Deutsche Welle, och jag är fortfarande förbryllad. En så pass erfaren chef borde vara smartare. Kanske räcker hon faktiskt inte till begåvningsmässigt. Eller var hon vid tillfället så sjukt sliten och stressad efter den tuffa coronavåren att omdömet brast?

Forskning kring tidigare recessioner och kriser visar att många chefer – men långt ifrån alla – hemfaller till sina lägsta instinkter när det blir stressigt och svårt. När reptilhjärnan slagit på ökar tonläget och konfliktnivån i takt med att pressen ökar. Inte osannolikt är Linde som många andra chefer helt slutkörd efter en ovanligt krävande vår med hemarbete, osäkerhet och oro, många svåra frågor, mindre socialt umgänge och dagar (över)fyllda med trubbiga Teamsmöten. Det ursäktar givetvis inte utrikesministern från att uppföra sig hövligt och professionellt, men det kan vara en möjlig förklaring. 

Att det skulle vara en fråga om begåvning kändes först ologiskt, tills jag i helgen såg SVT-dokumentärserien Guldfeber – stölderna på Kungliga Myntkabinetten. Då slog det mig att en möjlig förklaring till utrikesministerns hårt kritiserade beteende i tv-intervjun är att hon helt enkelt tror sig varamer begåvad och smartare än alla andra. 

Mynt värda 25 mkr är stulna, museets högsta chef misstänks, och genom den sevärda dokumentären släpps vi in i en rätt egendomlig och passionerad samlarvärld vars population består av personer från Sveriges absolut högsta samhällsskikt. Flera av de sen länge forna cheferna beskriver sin begåvning i synnerligen generösa ordalag. Det är inte alls provocerande, bara fint att personer i åldern 80+ minns sin tid i arbetslivet som att de var snillen och oövervinneliga superhjältar. 

Och när jag ser och hör den legendariska och numera avlidna mynthandlaren Bernt Ahlström (83) säga att han är smartare än andra, så tycker jag att det är rart. För en person i hans ålder. Mindre charmant är det hos en utrikesminister eller någon annan aktivt arbetande människa år 2020. Framförallt är det en varningssignal; att betrakta sin egen begåvning som oöverträffad är ett tecken på inkompetens. 

Forskare har gett smartare-än-alla-andra-fenomenet namnet "Dunning-Kruger-effekten" efter en studie på Cornell University där det upptäcktes att deltagare som hade lägst kompetens – framförallt när det gällde logiskt tänkande, humor och formuleringsförmåga – i högre grad överskattade sin egen kompetens. Förklaringen hittades vara att de saknar den kognitiva förmågan att se sina egna brister.

Studien visade att smartare-än-alla-andra-personer 

  • överskattar egna förmågor
  • ser inte sina egna misstag och bristande förmågor
  • varken ser eller uppskattar andra människors förmågor och expertis.

Cornell-studien kom också fram till att personer med hög kompetens tenderar att underskatta sin förmåga. De ser att de är bättre än genomsnittet, men de är inte övertygade om att de är överlägsna andra. 

De flesta av oss har haft en kollega, medarbetare, chef, kund eller samarbetspartner som tror sig vara smartare än alla andra. Det är tröttande och enerverande, men också pinsamt och framförallt ödeläggande för verksamheten. För den som ständigt underskattar andra och överskattar sig själv gör ofta bort sig. Precis så som Linde gjorde i den tyska tv-intervjun. Min förhoppning är dock att det inte berodde på hybris, men på övertrötthet och bristande impulskontroll. Måtte utrikesministern och övriga chefskollektivet få en lång, välförtjänt och återhämtande sommarledighet.  


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

30 06

Hoppas chefens pinsamma och ovärdiga tv-intervju kan förklaras med trötthet

Av Vibeke Pålhaugen

Att låta sig provoceras av frågor från en väl påläst journalist och dessutom tro sig komma undan med påhitt och faktafel, det är både pinsamt och obegripligt.… Fortsätt att läsa->

16 06

Helgens chefshaveri på TV4 – jag är osäker på vad som var värst

Av Vibeke Pålhaugen

”Silence is no option” har varit budskapet bland USAs företagsledare under tiden som den folkrörelsen Black Lives Matter har fått stor nationell och global spridning. 

Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen