Nu får de smaka på alla chefers främsta fiende; ointresse och likgiltighet

Brist på tålamod är normalt ingen eftersträvansvärd egenskap, men den bjuder i varje fall på en kraft mot att något måste ske. Dock riskerar nutidens besatthet av ständig underhållning och omedelbar belöning att ointresset slår in långt innan den eldiga otåligheten ens hinner vakna. 

Sveriges änd- och resultatlösa regeringsdiskussioner är med säkerhet någon form av (världs)rekord. Inte bara i tidslängd, men också gällande alla chefers främsta fiende; ointresse och likgiltighet. Underhållningsvärdet försvann redan några veckor efter septembervalet. 

The two enemies of human happiness are pain and boredom.
Arthur Schopenhauer

Hade landets potentiella ledningsgruppsmedlemmar önskat mota likgiltigheten i grind (och välkomna en annalkande resolut otålighet) så hade det varit enkelt fixat – blicka bara till vårt grannland i väst för konkreta exempel. I Norge har ett pärlband politiska skandaler under hösten gjort det omöjligt att känna vare sig uttråkning eller likgiltighet. 

Ingen chef med ledningsgrupps- eller förhandlingserfarenhet är avundsjuk på partiernas tre-månaderslånga och till synes nattsvarta överläggningar. Men saker har sagts och grejer har hänt bakom stängda dörrar, vilket delat med det svenska folket hade kunnat återuppväcka intresset för den inte oviktiga frågan om vem som egentligen ska leda verksamheten Sverige. 

Och dela  var precis vad den borgliga regeringen i Norge gjorde i slutet på november. De borgliga partiernas finanspolitiska representanter hade förhandlingsmöte kring budgeten. Venstres finanspolitiske talesperson Abid Raja sa en sak i mötet som de övriga ville få bekräftat från Vänstres partiledare Trine Skei Grande, varpå de ringde henne över högtalartelefon. Höyres (H) representant ställde frågan, och Skei Grande svarade – utan att ha förstått vare sig att hon hördes på högtalartelefon eller att det var flera personer i rummet. Innan H-mannen i panik hade lyckats stänga av telefonen hade hon hunnit totalsåga sin egen underställda chef Raja – som efter (den indirekta) utskällningen sjukskrev sig. Efter det åkte Skei Grande runt och gav ”jag är så ledsen och ångerfull”-intervjuer. Efter någon vecka när Raja återvände till jobbet kramades chef och underställd chef inför journalisterna och förklarade att ”vi är som syskon”. 

Skei Grande och Rajas chefsbeteende var inte förtroendeingivande, men åtminstone inte tråkigt. De bjöd på igenkänning (högtalartelefonmissen) och livlig debatt (är kritik från chefen giltigt skäl för sjukskrivning med full lön?). Det är när du (som chef) tappar följarnas/medarbetarnas intresse som likgiltigheten växer fram. Och det finns verkligen ingenting värre för vare sig chefer eller verksamhet. 

I måndags beskrev SvD regeringens samtal som ”förhandlingen från helvetet”. Men om våra högsta politiska chefer bara vågade glänta på dörren, ge oss en liten inblick i mörkret och släppa syre till gnistan för resolut otålighet så skulle det samtidigt kunna släcka likgiltigheten – för landets bästa. Bra chefer sätter alltid verksamheten först.


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

19 03

Han ska hyllas för att han lämnar – chefsjobbet är inte för alla

Av Vibeke Pålhaugen

I möjligheternas och fingerpekandes tidsålder är det innerligt uppfriskande med chefer som fastslår – och tar konsekvenserna av – att allt faktiskt inte är möjligt.… Fortsätt att läsa->

12 03

De två chefernas hyllning av sin chef är omdömeslöst

Av Vibeke Pålhaugen

Ministrarna Lind och Strandhäll kommunicerar till allmänheten att det är upp till chefens goda vilja om det är tillåtet att vara ledig för att ta hand om sina små… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen