Ska vi förlita oss på att cheferna vågar säga nej eller behöver juristerna kopplas in

Att vinna medarbetarnas förtroende är en grundläggande chefsuppgift i dagens arbetsliv. I varje fall för chefer med ambitionen att verkligen uträtta något för verksamheten de sattes att leda. Det betyder absolut inte att chefer med lågt förtroende måste gå, bara att de får mycket mindre gjort än om de hade haft medarbetarnas tillit. Detta är vedertagen och lättköpt sanning för de flesta.

Men är det lika lätt att instämma i att förtroende ska vara ömsesidigt – att du också behöver ha tillit till medarbetarna? Den frågan ställer jag mig när jag hör om hur chefer – med tilltagande omfattning och kreativitet – övervakar sina medarbetare. På jobbet, men även privat. 

Övervakning har blivit ett ledningsverktyg som vinner mark i alla möjliga branscher. Det finns chefer som tar bilder av medarbetarna och deras skärmar var tionde minut, mäter antalet tryck på tangentbordet eller skickade mejl per timme, som läser av ansiktsuttryck och tonläge, övervakar vilka appar och program som medarbetarna använder samt scannar av deras privata bloggar och sociala nätverksinlägg. För att sen – via samtal eller annan kanal – höra av sig titt som tätt med uppmaning om skärpning.

Datorövervaknings- och internetscanningsmjukvara, smarta armband, avancerad kameraövervakning, chip inopererade under huden, kepsar för hjärnscanning och bioövervakningsarmbandsur är bara några exempel på teknologi som chefer nuförtiden har till sitt förfogande att leda medarbetarnas arbete. Teknologin möjliggör högsofistikerad övervakning och det till ett numera rätt billigt pris. Och eftersom varken teknologi eller ekonomi längre är ett hinder, läser jag att det enda som kan rädda oss från ett fullfjädrat Big Brother-samhälle upphöjt i tionde potens är juridiken. Vi behöver ny lagstiftning. 

Men jag tänker att det borde finnas något annat, ännu mer kraftfullt som kan hejda eländet – och det är chefer som säger nej. Som har det goda affärssinnet, samvetet och sist men inte minst självbevarelsedriften att inte göra det bara för att de numera kan. 

Det goda affärssinnet

Att jaga produktivitet genom olika former av övervakning har föga stöd i forskningen för att vara särskilt framgångsrikt. Snarare kan chefer förvänta sig sänkt produktivitet genom ökad stress, vantrivsel och personalomsättning – samt att ansvarstagande, initiativkraft och kreativitet sjunker. Det är alltså inte bara chefer som behöver medarbetarnas förtroende, även medarbetare gör sämre ifrån sig om de inte har chefens förtroende. Vilket i sin tur påverkar medarbetarnas förtroende för chefen. Ja ni ser, förtroende- och prestationscirkeln hamnar i en nedåtgående spiral.

Samvetet

Det är klart att komplett information om våra medarbetares medvetna och omedvetna förehavanden ger makt. Makt som kan användas till att (på kort sikt) maximera verksamhetens lönsamhet. Men frågan är om det är rätt eller fel? Skulle man själv vilja utsättas för samma övervakning? Och har man som chef verkligen rätt att kräva att verksamheten och ägarnas höga avkastning prioriteras före medarbetarens alla övriga behov i livet?

Självbevarelsedriften

Om jag som chef skulle gå till jobbet varje dag och arbeta med en grupp människor vars illvilja och oförmåga jag tyckte krävde övervakning och regelbunden tillrättavisning, så skulle det inte bara underminera just denna vilja och förmåga – att göra sitt bästa. Det skulle också dränera min själ. Att behöva förhålla sig på detta sätt till statistisk sätt 90 procent av arbetsstyrkan – medarbetarkollektivet – innebär kultiverande av en taskig människosyn som åtminstone på sikt torde själsdöda majoriteten chefer. 

Jag hoppas därför att just majoriteten chefer har affärssinnet, samvetet och inte minst självbevarelsedriften, att säga nej när det behövs. Att våga vägra. Annars kommer de få rätt – de som hävdar att juristerna och ny lagstiftning är vår enda möjliga räddning. 


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

13 11

Veckans tre bedrövliga chefsnyheter

Av Vibeke Pålhaugen

Tre chefer försatte mig i ett tillstånd av djup (chefs)bedrövelse förra veckan. Jag är rätt likgiltig till dem som personer, men speglingen i ett större chefssammanhang… Fortsätt att läsa->

06 11

Norléns misslyckande säger inte mycket om hans chefsförmåga

Av Vibeke Pålhaugen

Jag känner medlidande med Andreas Norlén i hans chefsuppdrag. Talmannen har under två sega månader försökt ”samsa” ihop en ledningsgrupp för nationen… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen