• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 04/02 2019 kl 03:47 -

Teaterchefen kräver allt eller inget av andra, och alltför lite av sig själv

Förra veckan greps nationen av SVT-dokumentären om Josefin Nilsson, och mycket vrede riktades mot ledningen på Dramaten – den misshandelsdömde ex-pojkvännens arbetsplats. Teaterns anställda var upprörda och medierna fylldes av berättelser också om nutida hemskheter på teatern. Det känns overkligt, 1 ½ år efter #metoo. Dramatens ledning och styrelse fick stark kritik för att inte ha agerat tillräckligt, eller för att de – som styrelseordförande Ulrika Årehed Kågströmsäger – har agerat med ”vansinniga åtgärder” när det gäller missförhållanden på arbetsplatsen. 

– Är det någonstans de ”manliga genierna” föds och göds, så är det på film och tv, skrev 456 skådespelare i #TystTagning-uppropet på hösten för 1 ½ år sen. Dramatens vd Eirik Stubø var då ”skakad” av vittnesmålen – men han kände inte igen bilden som beskrevs av arbetsplatsen han är ansvarig för. Han beklagade sig över att ingen hade klivit in i hans direktörsrum för att berätta. För manliga geniers dåliga beteende ska inte ursäktas proklamerade han, underförstått att han är en handlingens man som kan sätta stopp för eländet. Om någon bara berättar för honom vad som pågår. 

Dramatens styrelse tillika Stubøs ”chefer” har däremot vetat länge. I söndags fick teaterns anställda ett brev från dem där de bekräftar och beklagar att gammalt elände fortfarande pågår. Men om vi med stor välvilja köper att Stubø var helt ovetande 2017, så blir frågan vad som är förklaringen till bristande handlingskraft 2019. Oförmåga eller kanske ovilja? Med tanke på hur snabbt Stubø och styrelsen agerade förra veckan när mediadrevet satte igång, med inställda föreställningar, löften om att inga nya uppdrag ges till ex-pojkvän-skådespelaren samt krismöte och ursäkt till personalen kan svaret inte vara total oförmåga. 

”Jag beklagar starkt att jag fattade ett felaktigt beslut.”
Eirik Stubø skriver i ett Facebook-inlägg om att han lät en skådespelare medverka i en produktion, 29 mars 2019

”Försummelse att ta itu med allvarliga missförhållanden på Dramaten är tyvärr inget nytt."

"Vi borde ha agerat mer kraftfullt.”
Dramatens styrelse i internt brev till de anställda, 30 mars 2019

Men kanske är resignation snarare än ovilja förklaringen till att Stubø inte tar itu med problemen, men fortsätter att ”föda och göda” plågoandarna.

Inom alla branscher förekommer divabeteenden, trakasserier, övergrepp, missbruk och annat jävelskap. Jag var mediachef i många år och då fick jag av andra chefer ”lära” mig vilka knepiga och känslolabila divor journalister är. Bäst att låta dem hållas. Det är helt enkelt orimligt att avkräva dem ett normalhyfsat beteende eller att de ska ta ansvar för mer än sig själva. Om ens det. Efter tio år i mediabranschen var min egen slutsats – föga förvånande eller begåvat – att journalister är precis som genomsnittssvenskar är mest. 

Manliga skådespelargenier i all ära, men de är varken värre eller knepigare att hantera än journalistgenier, ingenjörsgenier, stjärnadvokater, stjärnsäljare, cybernördar, stjärnkirurger, mästerkockar eller andra chefer och medarbetare som går till jobbet övertygade om att just deras mycket krävande och högaktningsfulla yrke och position ger dem tillåtelse att behandla andra som skit. De är inte plågoandar för att de bra på sitt jobb, utan för att chefer tillåter dem att hållas.

Det är bedrövligt att det finns chefer som förväntar sig oförsvarbart mycket av ”geniernas” kollegor. Som att glömma, blunda och stå ut med lidande eller att behöva följas av säkerhetsvakt på jobbet när hoten från en kollega blir för våldsamma. Men det är minst lika bedrövligt att det finns chefer som förväntar sig precis ingenting av ”genierna” som ägnar sig åt olika former av jävelskap på arbetstid. Att det finns chefer som anser ”genierna” vara så oförmögna att det inte är rimligt att avkräva dem saker som ett icke-hotfullt beteende, nykterhet eller att de ska ta ansvar för mer än sig själva på jobbet.

Vilken mörk människosyn. Jag är inte tokoptimisten som menar att chefer kan utveckla och frälsa alla, för i människans psyke finns synsätt och beteenden som inte ens lärda psykiatriker förmår förändra. Men vi chefer har ett maktmedel som psykiatrikern inte har; vi har laglig rätt både att ställa krav och att ta ifrån plågoandarna det som i regel betyder mest för dem; nämligen jobbet. 

Mörkast av allt är kanske ändå bilden jag får av chefer som förväntar sig så lite av sig själva att de resignerat inför uppgiften att åtgärda ”allvarliga missförhållanden” på arbetsplatsen. Som efter 1 ½ år innerst inne försvarar sitt misslyckande med ”sanningen” om att yrket är konstnärligt, skådespelare är knepiga och känsliga divor och det är bäst att låta dem hållas för hur skulle det annars gå? En sak är säkert, och det är att en resignerad vd och styrelse aldrig kommer komma tillrätta med ”allvarliga missförhållanden” på arbetsplatsen. 

”Vi upplever från styrelsens sida att han har varit tydlig med att han har fattat ett felaktigt beslut. Det har han varit väldigt tydlig med, både internt och externt. Han visar att han tar de här frågorna på stort allvar, och åtar sig att komma tillrätta med saker som måste förbättras.” Ulrika Årehed Kågström, styrelseordförande Dramaten, svarar på DNs fråga om styrelsen har fortsatt förtroende för Eirik Stubø  som vd/teaterchef.

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela