• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 12/12 2017 kl 02:07 -

Självklart finns det en gräddfil för riksdagschefen

Det finns ingen gräddfil för talmän, uttalade S-gruppledare Anders Ygeman efter att flera medarbetare förra veckan vittnat om att talman Urban Ahlin (S) är en konfliktsökande och aggressiv chef som ägnar sig åt systematiskt maktmissbruk. I bästa fall är det en vit lögn, för jag hoppas att han förfogar över större verklighetsuppfattning än så. Makten gör skillnad på folk och fä, och självklart finns det en gräddfil för Riksdagens talman. Det vore befängt att hävda annat, när nationen vadar i en sumpmark av avslöjanden om årtionden av maktmissbruk.

Ahlins och Benny Fredrikssons ”hårdhänta ledarstil”, Svenska Akademins näriga ledamöter och hela #metoo-härvan är bara några av de saker som i nutid ger uppenbart stöd för påståendet att makt korrumperar. Eller att den i varje fall kan göra det. Forskning har visat att makt påverkar det mänskliga psyket och att människor som upplever att de har makt tänker, känner och agerar annorlunda.

Maktens plussidor är många. Chefer behöver ur en praktisk synvinkel makt för att överhuvudtaget kunna utöva sitt uppdrag. I tillägg ger makt en känsla av kontroll och ökat välmående samtidigt som den lyfter den individuella prestationen genom ett mer kreativt tänkande, en förmåga att fokusera över längre perioder och genom att information bearbetas mer effektivt. Makt är således need-to-have för chefer. Men makt har också sina avigsidor. Makt korrumperar inte automatiskt, men den ändrar det mänskliga psyket och chefsbeteendet i två riskfulla dimensioner:

1) Gränslöshet – makt ger lägre hämningar

Makt ger lägre hämningar och mindre respekt för sociala normer och regler. Makten kan därför göra chefer till större fuskare och bättre lögnare, samt mer oförskämda och hänsynslösa. Chefer som har mycket makt är alltså mer benägna att bryta sociala normer och regler än andra. Att chefer med mycket makt i de flesta fall dessutom kommer undan med att sko sig på andras bekostnad göder ytterligare det oetiska och/eller olagliga beteendet.

Och om dessa makttunga chefer blir påkomna blir de chockade och irriterade över att omgivningen förväntar sig att de ska bete sig som andra. För ingen kan väl kräva att en hårt arbetande Svenska Akademin-chef ska hitta egen bostad inom regelverket, att en teaterdirektör inte högljutt och i en timme ska få skälla ut en medarbetare som yttrar en annan åsikt, än mindre att en talman ska behöva visa allmänt hyfs? För det finns som bekant folk, och så finns det fä – vilket leder oss över till maktens andra riskfulla beteendepåverkan; ökat självfokus.

2) Egoism – makt ger ökat självfokus

Med makt höjs också fokus på den egna personen. Mer exakt ökar den uppfattningen om hur viktig man tycker att man själv är i relation till andra människor, och den ökar sannolikheten för att man prioriterar sina egna behov framför andras. Det i sin tur påverkar inte bara hur vi ser på andra människor och fattar beslut, men också empatin och förmågan att lyssna.

Så kan det förklaras hur det finns chefer som med självklarhet anser att en viss guldkant i den privata tillvaron är viktigare än att vörda Gustav IIIs kulturarv, vilket de en gång på heder och samvetet lovade att de skulle. Eller att det finns chefer som anser att det är högst rimligt att det kommer en viss mån av (sexuella) förmåner med det ack så krävande chefsjobbet. För ”om det inte vore för mig så hade de ju faktiskt inte haft ett jobb”…

För alla chefer är makt en nödvändighet för att få jobbet gjort. Och trots den rådande mediabilden så avstår faktiskt den stora majoriteten chefer från att missbruka det fina förtroende de har fått axla. De allra flesta förvaltar sin makt med stor omsorg. Kanske delvis för att det stora chefskollektivet – mellanchefer som inte tillhör det högsta chefsskiktet – det senaste decenniet så nära inpå livet har fått uppleva den maktförflyttning som har skett i samhället från chefer till medarbetare, kunder/allmänheten och media. Chefers makt har eroderat under en längre tid, hittills mest för mellanchefer. Nu står tillsynes det högsta chefsskiktet för tur. Och om tio år kanske Ygeman har rätt. Det finns ingen gräddfil för talmän. Låt oss i varje fall hoppas på det. 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela