• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 05/22 2012 kl 11:19 -

Elva bröllop och en Midsommarfest

Jag kan inte påstå att jag upprördes överdrivet av Reinfelts ”etniska svenskar mitt i livet”-utlåtande, men som medelålders invandrare fick jag inte precis en god magkänsla.

Två dagar efter att Reinfelt har placerat mig in gruppen som inte riktig räknas, åker jag för första gången på 13 år till Norge för att fira 17de maj. Det är första nationaldagen efter massakern på Utöya och att åka hem kändes det som det enda rätta.

Jag tar på mig folkdräkten som jag har ärvt av farmor som i sin tur ärvde den av sin mor och kliver in i farmors skor som passar utmärkt för en lång dag till fots. Först tar vi del av 17de maj-barntoget i förorten där jag växte upp och senare åker vi in till Oslo för att gå i den stora paraden som passerar slottet. Allt är sig likt som för 13 år sedan, nästan. Folk är glada, uppklädda och vänliga. ”Gratulerer med dagen” säger vi till kända och okända. Hipp, hipp hurra och all glass du orkar äta. Den enda förändringen jag ser är mångfalden. Både gator och torg är fyllda med festglada och uppklädda etniska och icke-etniska nordmän (för att använda Reinfelts terminologi) i alla åldrar! Jag tycker det är speciellt att mindre än ett år efter Breiviks massmord att på nationaldagen få se mängder av icke-etniska nordmän i norska folkdräkter som ropar hipp hipp hurra. Även mer tårögd blir jag då jag ser ledaren för Oslos 17-maj komitté. Han heter Mazyar Keshyrri och kom som flykting från Irak under 80-talet.

Invandringsfrågan kräver stort ledarskap och det finns väl inte det land som tycker att de har hittat helt rätta vägen. Så inte heller Norge, men gatubilden den 17 maj visar på att något har ledare i Norge gjort så rätt i sin strävan efter integration och ett flerkulturellt samhälle! Goda ledare är lösningen på allt är min devis och jag blir så lycklig när jag ser bevis.

Under mina 13 år i Sverige har jag blivit bjuden på elva bröllop och en Midsommarfest. Det kan självklart finnas högst personliga förklaringar till att det gick tio år innan jag fick en inbjudan till det flotta Midsommarsfirande, men det kan kanske även bero på att jag är icke-etnisk svensk mitt i livet…… . I tio år har jag på Sveriges stolthet och stora dag vistas i ett folktomt och spökliknande Stockholm i sällskap med andra invandrare och etnisk svenska "a-lagare". De helger har jag haft en känsla av utanförskap som har varit allt annat än rolig. Goda ledare är lösningen, där statsministern har ett ansvar men så även vi andra som har förmånen att få axla ledarrollen i Sverige! 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela