Det finns ett femte skäl till att chefer som borde lämna ändå stannar

Precis som det finns en hygglig andel mindre kapabla medarbetare finns det chefer som är urusla på sina jobb. Så det är tyvärr inte unikt att din chef skriker och skäller. Fåfäng och självgod gör hen sina felsteg till dina och tar äran för dina framgångar. Du vet aldrig var du har din chef och vad som gäller, för åsikterna ändras stup i kvarten och hen ljuger utan skam. Ointresserad av att lyssna såväl som att lära har din chef ingenting mer än förakt att erbjuda de som inte förstår att vara ja-sägare. Kravet är 100 procent lojalitet, men hen skulle lätt hugga dig i ryggen om det löser knipan. Den taskiga människosynen och gubbslemmigheten gör jobbet ännu mer odrägligt. Och hela tiden är du livrädd för guilt-by-association – att någon ska tänka att du är som din chef. Din chefsvardag är inte bara utmattande plågad, men också otrygg. Du kan när som helst få sparken. Så varför lämnar du inte bara? Det är den intressanta fråga som många just nu ställer till Donald Trumps underställda chefer.

De vanligaste skälen till att chefer som borde lämna ändå stannar är:

  • Chefen hoppas det ska bli bättre.
  • Chefen övertygar sig själv om att gräset knappast är grönare någon annanstans
  • Chefen saknar kraft att söka nytt jobb.
  • Chefer stannar för pengarna.

Men det kan även finnas ett femte skäl där de mer praktiska och egoistiska skälen har fått ge vika för något större, nämligen att:

  • Chefer stannar lojala sitt uppdrag.

Det finns chefer som inte lämnar väl medvetna om hur mycket det kan kosta. Men integriteten, det goda namnet och ryktet samt även hälsan får ta stryk i en ihärdig strävan att begränsa skadorna av den usla chefens beteende och beslut.

FBI-chefen James Comey visste att Trump starkt ogillade hans utredningar av eventuella kopplingar mellan Trump-administrationen och Rysslands misstänkta inblandning i presidentvalet. Medveten om risken att få sparken följde han sin linje och skrev han noggranna anteckningar från alla sina samtal med Trump. Han valde att sätta FBIs trovärdighet och uppdrag i främsta rummet.

Sally Yates var USAs vikarierande justitieminister i väntan på att Trumps val av Jeff Session som ny minister skulle bli godkänd. Yates’ uppgift var att säkerställa att arbetet löpte på i väntan på den nya chefen. Men så kom presidentens order om inreseförbud. Yates fick ta del av inreseförbudet via nyhetssändningarna, men trots det förväntades hon och Justitiedepartementet enligt god sed och kutym att försvara presidentens order. Yates gick emot sin chef varpå Trump gav henne sparken. I förra veckan berättade Yates i ett tal till studenter på Harvard Law School om sina bevekelsegrunder. Bland annat sa hon:

 “I believed then, and believe now, that resigning would have protected my personal integrity, but it would not have protected the integrity of the Department of Justice.”

Rod Rosenstein, USAs vice justieminister fick av Vita Huset skulden för att Trump hade beslutat sig för att sparka FBI-chefen James Comey. De visade fram ett memorandum som Rosenstein hade skrivit om Comeys hantering av Clintons e-mails. Rosenstein ska ha blivit mycket upprörd och hotat med att sluta. President Trump ändrade efter två dagar sin förklaring till att det var Comeys intresse för Rysslandskopplingar som var orsaken. Några dagar senare sa Rosenstein följande vid en föreläsning i Baltimore:

"I took an oath to preserve, protect and defend the constitution of the United States. There is nothing in that oath about my reputation.”

Det är många som delar Vita Husets chefers öde. Chefer av Donald Trumps usla kaliber finns överallt, men tack och lov är det ytterst få som kan göra så stor skada som en amerikansk president kan. Det torde göra det femte skälet – lojalitet till uppdraget – mindre aktuellt som argument för att stanna bland svenska chefer. Samtidigt möter jag ofta chefer som offrar sin integritet, sitt goda namn och rykte samt sin hälsa i en strävan att begränsa skadorna av den usla chefens beteende och beslut. Jag oroar mig för dessa chefer, men samtidigt finns det något väldigt fint i det de gör också. Väldigt fint.


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

17 10

Bodström har inte godtyckligt röstats bort från chefsjobbet likt ett Robinsons öråd

Av Vibeke Pålhaugen

Trots välkommet besked är eftersmaken unken. ”Alla” – minus huvudpersonen själv – är nu överens om att Thomas Bodström inte är rätt person… Fortsätt att läsa->

10 10

Chefer ska vägra rollen som socialkurator och psykolog

Av Vibeke Pålhaugen

Andras åsikter upprör mig sällan och jag är långt ifrån svårflörtad när det kommer till att lägga ansvar på chefer. Men blotta antydan om… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen