• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 01/17 2024 kl 08:23 -

Under stort allvar yrar chefen om en hopplöst oviktig fråga

Du är chef för en verksamhet där det finns signaler om ett externt och allvarligt hot. Det är föga sannolikt att något kommer hända, men du gör bedömningen att verksamheten kräver förberedelser. Så du samlar personalen. Inte för att presentera en plan, lugna och mana till sammanhållning. Nej du avgör att läget kräver skrämsel, att delegera förberedelsesansvar till varje enskild individ och att ge svikarna en känga – för du vet redan vilka som inte kommer göra sitt jobb. Om det värsta – och osannolika – skulle ske. 

Ulf Kristerssons tal på Folk och Försvar förra veckan har kritiserats av många; för skrämseln, ansvarsfrånskrivelsen och otydligheten. Men det allvarligaste och mest oroväckande är den anklagande kritiken mot de förmodade förrädarna som inte ställer upp om ryssen kommer – nämligen invandrarna. 

Även vi måste börja tala högt om de förväntningar som följer av ett svenskt medborgarskap. Ytterst handlar det om att med vapen i hand – och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva. Medborgarskap är inte en resehandling. Ur Kristerssons tal på Folk och Försvar

Det är helt uppenbart att det finns människor som i första hand vill ha skydd av Sverige, snarare än att fullgöra sina skyldigheter mot Sverige. Svenska Dagbladet 

Kristersson påstår att det är ”uppenbart” att jag och andra invandrare inte kommer fullfölja vår totalförsvarsplikt, och att på förhand och lösa grunder bli stämplad som förrädare känns givetvis upprörande. Senast Sverige var i krig var 1814. Kristersson har med andra ord ingen aning om vilka grupper i Sverige som kommer bidra, eller ej. Lika väl kan antas att många invandrargrupper – med mer aktuell erfarenhet från krig och förtryck – är bättre rustade och långt mer villiga att kämpa för demokratin än mätta och belåtna svenskar. 

Men det är inte påhoppet på invandrargrupper i sig som upprör mig mest, utan vad det säger om Kristerssons prioriteringar – den viktigaste chefsuppgiften av dem alla – som är allvarligt oroväckande.  

Kristerssons uppgift är att rusta för ett eventuellt krig. Att-göra-listan för detta är med säkerhet lång, särskilt som flera centrala samhällsfunktioner i Sverige är eftersatta. Punkten för invandrargruppers eventuella ovilja till ”att med vapen i hand och med livet som insats försvara Sverige” bör rimligtvis befinna sig långt ner på prioriteringslistan, eftersom det är en icke-fråga år 2024.

Att statsministern i ett tal på temat krig till nationen yrar om en hopplöst oväsentlig fråga säger mycket om Sveriges högsta lednings oförmåga att prioritera, och tyvärr därmed också duglighet och förmåga till resultat. För det är en vedertagen sanning att den chef som inte förmår se och prioritera det viktiga från det oviktiga, inte heller mäktar med att verkställa något vettigt. I det här fallet Sveriges krigsberedskap. Därför är det dags att ”vi måste börja tala högt om de förväntningar som följer av ett svenskt" statsministeruppdrag. Det är inte en passerbricka till Rosenbad. 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje vecka. 

• Dela