• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 09/25 2012 kl 11:47 -

Det var ett enkelt beslut att säga upp mig från vd-jobbet på Chef

Jag hade arbetat på tidningen Chef ett par månader som vice vd då jag frågade vd’en: Jag får en känsla av att journalister tycker alla ekonomer är idioter, stämmer det? Min journalistchef svarade bestämt: ”Ja.” Det var ekonomens inledning på en tioåring karriär som mediachef.

Mediabranschen och då speciellt det tryckta mediet genomgår just nu en härdsmälta. Internet har vi haft i en tjugo års tid och det är mer än femton år sedan vi först skrattade åt Ines Uusmans internetfluga. I 2012 är det panik på redaktionerna; papper är dött, digitalt är framtiden och det ska nedbemannas.

Under september har en av Sveriges två rikstäckande morgontidningars inledd sina anpassningar till den långlivade internetflugan. Många tjänster ska bort och mestadels på redaktionen. Redaktionens chef (dvs. nr 2 på tidningen och nr 3 i företaget) motsätter sig förändringarna och blir degraderat till kulturchef. Officiellt får han enligt informationsdirektören kulturjobbet för att ”han är en sjujäkla DJ”. Ni kan tänka er hur meriterande landets kulturelit tycker en 40-plus’ares källar-DJ’ande är för att bevaka deras gebit. Hur som haver, näst högsta chefen motsätter sig sparpaketet bak stängda dörrar och får en ny chefsbefattning med mindre ansvar att driva förändringarna. Så långt så (halv)gott. En vecka senare skriver han en debattartikel i den egna tidningen där han riktar hård kritik mot ägarnas sparkrav. Notera, ”ägarnas” (sannolikt ekonomer…) och inte ”ledningens” sparkrav. Och ni förstår vem som har släppt in artikeln; jo, nr 1 på tidningen och kulturchefens chef. Samma person som är huvudansvarig för att genomdriva sparpaket och det största förändringsprojektet i tidningens historia. En riktig chefssoppa.

Jag är inte förvånad. Är det något cheferna inom de tryckte medierna inte är bortskämda med så är det chef- och ledarutveckling. Inte sällan erbjuds de ingenting alls. En introduktion till vad det innebär att vara chef och arbetsgivarens representant, förutsättningar för ett framgångsrikt förändringsarbete och hur offermentalitet (”det är ägarnas krav”) pulveriserar medarbetarns förtroende för chefen torde i detta fall vara allt som hade behövds. Efter att ha kämpat bak stängda dörrar och förlorat, är det bara en sak för chefen att göra. Lämna! Den enkla sanningen är att du bara kan leda om du tror. Och kan du inte leda så gör du inte rätt för din chefslön. Intentionen att fortsätta kämpa kan vara god, men den ensamma härföraren skadar alla.

En av fördelarna med ett vd-uppdrag är tydligheten om att anställningstryggheten är lika med noll. Du kan och måste lämna om du inte tror. På en lunch för två år sen berättade tidningen Chefs styrelsesordförande om ägarnas planer för företaget jag älskade. Mellan två tuggor hörde jag mig själv säga: ”Då avsäger jag mig vd-uppdraget”. Det var en nanosekunds ryggmärgsreflex. Styrelsesordföranden bad mig ta betänketid. Jag tackade nej. I timmarna och dagarna efter hade jag inte en enda tanke om ”vad har jag gjort?” eller ”vad hände här?”. Jag hade förberett mig i tio år på att den dagens kanske skulle komma då jag skulle behöva lämna Sveriges bästa chefsjobb. Jag trodde inte längre på uppdraget och det bästa jag kunde göra var att lämna så att en annan chef som delade ägarnas tro kunde kliva in. Jag har aldrig ångrat.

Alltför många chefer kämpar alltför länge och sliter ut sig helt i onödan. Det kan vara förbaskat svårt att ge upp och lämna, men den oövertygade chefen gör bara skada och ingen en tjänst. Allra minst sig själv. Gå vidare. Jag behövde lite distans, men efter sex månader insåg jag att vd-jobbet på Chef inte alls var Sveriges bästa jobb. Det är att vara vd på Chefshuset.

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela