• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 07/30 2014 kl 08:43 -

Janne Josefsson dyker upp på mitt chefskontor

Jag har svårt för Janne Josefsson och har bojkottat Uppdrag granskning under en tid, men en morgonpigg 1-åring plus semester gör mig lite rundare i kanten. Jag har under tidiga morgontimmar sett programmets serie med ”favoriter i repris”. Som resultat har jag fått en önskan om att alla chefer fruktade den blotta tanken på att en skoningslös Josefsson med kamera ska dyka upp på kontoret.

Då Josefsson blodtörstigt ger sig på TeliaSoneras kommunikationsdirektör med frågor om Uzbekistan-affärer känner jag ingen medkänsla. Då Uppdrag granskning riktar jaktkikaren mot mångmiljardären Torbjörn Törnqvist och hans bolags eventuella relation till Putin så känns det bra. Lika nöjd är jag då Svenska Kyrkans högste ledare ärkebiskop Anders Wejryd får förklara hur han kan ha medarbetare som erbjuder sig att ”bota” homosexualitet. Att toppchefer offentlig måste stå till svars ingår i det (hög)avlönade ansvar de åtagit sig. Det är rimligt att också vi ”vanliga” chefer ska ta ansvar, men när vi jagas av Josefsson är jag däremot sällan oberörd.

I avsnittet Svenska vägar – utländska chaufförer visas det doldakameran möten med mellanchefer på svenska transportfirmor. De avslöjar att de de anlitar utländska chaufförer till ¼ av ersättningen de ger svenska chaufförer och lägger till att ett extra plus med chaufförer från låglöneländer är att de varken vab’ar, är sjuka eller kräver helgtillägg. Minuterna innan hade vi få möta de utländska chaufförerna som försakar sina liv för att behandlas som skit och få löner de inte kan försörja sig på. Miserabelt. När Schenkers presschef sänks av Josefsson ömmar jag för den milda mannen i bomullströja som trodde företaget hade allt på det torra. Jag känner en gnutta uppgiven medkänsla varje gång jag ser en plikttrogen tjänsteman/kvinna med en vanlig chefsbefattning med en genomsnittlig chefslön göra något gravt oetisk helt utan egen vinning för att en miljardverksamhet ska hålla kostnaden nere eller sälja mer.

Enron och WorldCom skandaler och dess lika resulterade i att toppchefer skickades på etikkurs. Nu några år senare vet vi att den investeringen var bortkastat. Jo visst, de lärde sig något, men det hade inte så mycket för sig. Verksamheters etiska beteende styrs nämligen inte av toppchefen, men av alla cheferna på nivåerna under. Logisk nog, mellanskiktet utgör den stora chefsvolymen som sköter den operativa verksamheten. Det är alltså vi som bör skickas på etikkurs. Och ska den kursen ha något för sig så bör kursen erbjuda oss möjligheten att diskutera:

• Utmaningen att stå fast vid ett etisk beteende samtidigt som allt fler chefer upplever att kraven uppifrån gällande lönsamhet, försäljning, kostnader eller produktionsnivå blir mer och mer orimliga.
• ​Den strukturella svagheten det är att chefer inte blir mätt på eller får uppskattning för ett etiskt beteende.
• Ökningen av etiska dilemman i takt med globaliseringen och inte minst låglöneländers medlemskap i EU.

Sen dagen jag blev chef har jag hyst en djup rädsla för Josefsson, kvällstidningarnas löp, myndigheternas järnhand, medarbetarnas fördömande blick och sist men inte minst magont. ”Lilla etiktestet” är i sin enkelhet utmärkt stöd till alla chefer som vill mota Janne i grind:

• Är det lagligt?
• Känns det bra i magen?
• Kan du stå för det i media?
• Kan du stå för det inför medarbetarna?

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela