• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 02/25 2015 kl 09:26 -

Cheferna först? Att tänka det, önska det, vilja det, men göra det? Hm, nej…

Efter några år som vd ”unnade” jag mig en assistent. Men självklart inte på heltid… . ½-1 dag i veckan skulle jag få hjälp med styrelsematerial, protokollskrivande, kontokortsräkningar och liknande. Min affärssinnande medarbetare bedömde dock sin uppgift som mycket större. Hon såg till att jag aldrig stod vid kopiatorn, hon tog över mina ärenden till blomsteraffären när någon skulle uppmärksammas, hon såg till att jag kom dit jag skulle med god marginal, materialet jag behövde fanns alltid nära till hands och hon såg till att jag åt lunch nästan varje dag. Assistentens mål var att jag skulle få ägna så mycket tid som möjligt åt att vara chef. Jag levde som i en (chefs)dröm!

Amerikanske chefer och ledarskapsexperter har idag ett stort gemensamt bekymmer; landets oroväckande låga medarbetarengagemang. Hela 70% av medarbetarna (och 66% av cheferna) saknar engagemang för sitt arbete enligt den välrenommerade ”State of the global workplace” undersökningen. Det går knappt att hitta en artikel i amerikanska ledarskapspressen utan att stöta på siffran ”70%” och begreppet ”employee engagement”. Och USAs ledarskapsutvecklare erbjuder 1000-varianter på medarbetarengagemangsutbildningar med ambitionen att du som chef ska förmå lyfta dina medarbetares jobbentusiasm. (”Medarbetarengagemang” är inte att förväxla med ”medarbetarnöjdhet”. Engagemang har i motsättning till nöjdhet stor påverkan på individers prestationer och verksamheters resultat).

Det är inte första gången de ”over there” ligger steget före, men jag undrar när den riktiga engagemangsvågen anländer Sverige. Desto snabbare desto bättre tänker jag, för svenska chefer har större bekymmer än chefskollegorna i USA. Och då tänker jag inte främst på att vi har hela 84% oengagerade medarbetare här till lands (enligt samma undersökning). Vårt allvarligaste problem är att chefer är mindre engagerade än medarbetare! Se nedan graf för anställdas engagemang:



Efter gårdagens guldmedalj till Kalla i Falun vågar jag mig (som norska) nu på en Norges-historia. Under åren 1952-1988 fick Norge, Sverige och Finland i snitt nästan lika många OS-medaljer. Efter 1988 har Norge tagit klivet från medelmåtta (snitt 10 medaljer per OS 1952-1988) till bäst i världen (snitt 23 medaljer per OS 1988-2014). Så vad hände 1988? Jo, Norge etablerade den nya organisationen Olympiatoppen vars stora framgångar främst bygger på följande två övertygelser:

• Vi måste leda bäst i världen för att utveckla de relativt sett få talenten Norge har.
• Det är fullt möjligt att uppnå extraordinära resultat med vanliga människor.

Extraordinära chefer och en positiv människosyn har varit receptet bakom Norges idrottskvinnor och -mäns extraordinära resultat. Olympiatoppen är långt ifrån den enda verksamheten som har sagt de ska arbeta genom och satsa på cheferna. Det säger de flesta att de ska göra. Det som är alldeles unikt är att de faktisk gjorde/gör det! De satte/sätter cheferna först och det i en arbetsmiljö där medarbetarnas individfokus och hjältestatus ligger på OS-nivå och långt över genomsnittet!

Chefer har störst påverkan på medarbetarnas engagemang, men ska vi förmå lyfta medarbetarnas entusiasm så behöver vi först se till att cheferna känner större pirr i magen inför sina uppdrag. Den allmänna uppfattningen är att chefer går igång på höga löner, privatjets, jaktstugor och annan flärd, men vi vet att våra behov är långt enklare. Det enda vi skulle behöva för att känna större engagemang är ett rimligt chefsuppdrag, tydliga förväntningar, större förtroende, mer feedback och bollplank samt vidareutveckling. Och sist men inte minst, så har vi en dröm om att fullt ut (eller i varje fall lite mer) få ägna oss åt att vara chef- och ledare!

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela