Just nu är jag en alldeles lysande chef. Det är jag varje år. Under min fjärde semestervecka.
Sommarsemestern har sina olika faser. Första veckan är det oj-redan-semester-var-finns-bromsen?! Mejl och telefon kollas med samma frekvens och tempot skruvas upp för nu ska även sista semesterförberedelserna på plats. Därefter kommer två veckor med avvänjning. Mitt ointresse för att uppdatera och uppdateras växer och jag varvar långsamt ned. Vecka fyra nuddar axlarna inte längre öronen och den ljuvliga verklighetsfasen anländer. Det är nu jag får en vettig och mer verklighetsförankrat syn på min egen betydelse. Insikten är att jag är betydelselös (inte att förväxla med värdelös)! Jovisst, det jag gör är oerhört viktigt, men det är inte viktigt att just jag gör det. Och om jag är oviktig, så är det också oviktigt vad andra tycker om mina åsikter och göromål. Med upplevelsen av att vara irrelevant kommer en skön frihetskänsla, större mod, framtidsglädje och en rejäl injektion av anti-depression!
I vardagskaoset har vi chefer lätt att utveckla ett ohälsosamt behov av att betyda något. Översköljda av andras och egnas önskemål och krav blir vi överaktiva ekorrar som springer på varenda lilla pling och förfrågan. Allt är akut bråttom. Vi gör omöjligt vårt bästa chefsjobb med andan i halsen. Men under semestervecka fyra gör jag allt rätt som chef (om jag hade varit på jobbet…). Med självklarhet kliver jag tillbaka så att mina medarbetare kan kliva fram. Jag blir en alldeles lysande chef som:
Är fokuserat: Jag kollar mejlen 1-2 gånger per dag. På sin höjd. Det är sällan jag vet vart min iphone befinner sig. Det jag gör gör jag fullt och helt och inte styckevis och delt (för att citera Ibsen).
Är lyhörd & full av förtroende: Jag lyssnar på riktig på vad människor har att säga. Jag är tålmodig, nyfiken och helt utan ambitioner om att erbjuda lösningen på deras problem/funderingar. Under en vecka i juli är alla jag möter vettiga individer som gör bra saker på sitt sätt och som jag förväntansfullt tänker att jag kan lära mig något av.
Delegerar & prioriterar: Jag ser att det finns de som är bättre än mig på att lösa många uppgifter och jag låter dem göra det. Och även om jag skulle göra jobbet bäst händer det att jag med lätthet låter någon annan få ansvaret. Jag har annat som det är viktigare att jag lägger min tid på och/eller jag vill ge någon möjlighet att bli bättre än mig.
Är visionär & modig: Jag tänker fint lite på de operativa frågorna. Helheten, framtiden och djärva fjälltoppar att bestiga får min fulla uppmärksamhet. Jag ser riskerna, men är villig att ta dem. Det blir roligare så.
Måhända är verklighetsfasen en fantasi. Men just nu som jag njuter som mest och innan semesterns nästa fas - den rastlösa nu räcker det, dags att återvända till vardagen - anländer känner jag mig bestämt på att göra fantasi till verklighet. Allt jag behöver är att ta med mig en hälsosam känsla av betydelselöshet in i vardagskaoset. Det skulle göra mig till en bättre chef och en gladare människa.
Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.
15 02
– Alla kan fatta dåliga beslut – men inte vid upprepade tillfällen, deklarerade Magdalena Andersson som sin ”enkla ledarskapsfilosofi”. Med den som grund backade hon… Fortsätt att läsa->
25 01
Jag kan begripa om det spontant inte känns lockande att ta sig an TV-serien Makten, som just nu sänds på SVT. Men ett tio timmar långt drama om det norska socialdemokratiska partiet… Fortsätt att läsa->
Läs alla blogginlägg i arkivet