• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 02/23 2012 kl 07:38 -

Min chef gick ut i krig och jag blev lojal till döds och taggad till tänderna

Det sägs att man ska välja sina strider, men har vi inte fått det så lamt och tamt att jag undrar om vi har valt att aldrig välja?

Jag läser i SvD att dina medarbetare vantrivs på jobbet. De är stressade, de lider av vårt dåliga ledarskap och den psykosociala arbetsmiljön är tärande står det att läsa. En första ryggmärgsreflex är att sucka över bortskämda gnällspikar, men igenkänningen är för stor för att det kan bortförklaras. Du är ju också stressad och även du har chefer så du vet hur det är när ledarskapet brister. Sämre och sämre blir det också framgår det av undersökningen. Är det inte dags att vi chefer med både makten och ansvaret krigar lite för oss själva och våra medarbetare? Med främsta syfte att kunna göra ett bättre jobb.

Som ung arbetade jag för vice vd Thomas och vd Olav. De krigade för mig titt som tät och oftare än vad du har tid att läsa om. Det var slutet på 90-talet och jag var ansvarig för bankens europrojekt. Inledningsvis var det en stor uppförsbacke i Norge som inte precis tillhör EUs indre maskineri! Jag beklagade mig aldrig, men trots det såg de och stred för mig även då jag inte hade en aning om att jag behövde det. Några gångar stred de smart och subilt och andra gånger krigade de mer brutalt. Några smakprov hinner du med:

• Utan min kännedom avslutade vd’en sin månadskrönika i personaltidningen med ett hyllningstal till både mig och mitt europrojekt. Det var ett oerhört snyggt sätt att lägga sin arm på sin axel. Ni kan tro dörrarna öppnade sig!

• Eller, alla dörrar minus èn öppnade sig. IT-direktören Jan vägrade hoppa på mitt euro-tog vilket inte var en detalj med tanke på bankens 360 skräddarsydda IT-system. Han tyckte han hade tillräckligt att göra med år 2000 problematiken. Jag försökte alla sätt, men han dök aldrig upp på mötena jag lyckades boka in. Thomas gav mig tips på vägen, men jag var inte framgångsrik. Till slut klev Thomas in och bokade möte med IT-direktören. Då Jan hade satt sig vid konferensbordet gick Thomas till dörren, vred om nyckeln och spände ögonen i Jan och sa: ”Nu kommer ingen ut av detta rum för än Vibeke har fått vad hon behöver.” Därefter fick Jan feedback på sitt beteende. Jag fick det precis som jag ville och det banken behövde, men Jan blev inte precis min kompis….

• Vice vd’en hade lagt fram en av mina utredningar till vd som inte fattade det beslut jag hade rekommenderat. Min irritation var så hög som den bara kan vara hos en twenty-something skolteoretiker. Thomas såg det och med största omtanke och vänlighet erbjöd han sig att sätta upp ett nytt möte med vd’en så att jag själv kunde strida för min rekommendation. Ja tack, sa jag. Dagen efter lämnade jag vd’ens kontor inte bara nöjd med hans oändrade beslut, men också med en värdefull lärdom för livet.

Mina chefers strider gjorde mig lojal till döds och taggat till tänderna. Jag hade chefer som ansåg att deras viktigaste jobb var att se till att jag (och mina kollegor) hade de bästa förutsättningarna för att göra mitt jobb. Och när jag läser artikeln i SvD så tänker jag att Thomas och Olav aldrig skulle ha tillåtit mig att tungas av stress, dåligt ledarskap och dåligt arbetsmiljö. Inte främst för att de är goda humanister, men för att de var oerhört drivna affärsmän. De ansåg att deras uppgift var att maximera pay-off’en av den lön de betalade mig.

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela