• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 12/12 2012 kl 11:34 -

Många är de som vill ha ditt chefsjobb

Jag är på 40-års kalas där jag återförenas med ett gäng kära gamla kollegor från tiden jag var strategikonsult. Jag var enda kvinnan i gänget under åren vi arbetade tillsammans i början av 2000-talet. Så ses vi igen denna lördagskväll för två veckor sen och varenda en av oss hade blivit fetare, gråare, rynkigare, tröttare (föräldrar) och sist men inte minst hade vi alla blivit chefer. Vi är rätt lika, men killarna hade två saker gemensamt där jag inte var med; de är chefer på stora bolag och de reste oerhört mycket i jobbet. Vi snackar i snitt tre-fyra dagar i veckan. Suck - inte en enda fiber i min kropp vill byta. Då jag var i mitten av tjugoåren kom jag till två insikter som har följd mig hela mitt arbetsliv; jag lämpar mig bäst i mindre företag och jag vill inte resa i jobbet!

Under rubriken ”Unga kvinnor nobbar chefsjobb” kunde vi i Dagens Nyheter läsa att endast 50% av kvinnor mellan 18-35 år vill bli chefer. För männen var siffran 70%. Mycket alarmerande för kvinnor säger artikeln, men det är ett stort dravel. Av den totala arbetsföra befolkningen är det cirka 10-15% som ska vara chefer. 65% i snitt (totalt män och kvinnor) som vill bli chefer betyder alltså att det är alarmerande många av de unga som inte kommer att få det jobbet de vill ha! (Om då inte chefsrotationen når oanade höjder). Det är emellertid inte det feltänk som irriterar mig mest i artikeln. Jag blir så provocerad då jag läser förklaringen till att ”endast” hälften av kvinnorna kan tänka sig att bli chefer. Jo, det tror man är för att kvinnor har huvudansvar för hem och familj.

Mitt beslut om att bli civilekonom medan bästa kompisarna blev fotograf, socialantropolog, psykolog, reprotekniker och hantverkare var helt och hållet styrd av interesse. Jag nuddade inte engång tanken om att jag ett par decennier senare skulle skaffa egen familj. Då jag i mitten på 90-talet bestämde mig för att inte en gång till arbeta på ett storföretag (som chef) eller ha ett jobb som krävde resande, var jag 1 ½ decennium från att börja planera för egen familj. Mentalt var jag ännu längre ifrån. Livet har lärd mig att jag på inget sätt är unik, så låt oss utgå från det nu också. Jag är sjukt trött på gruppen av feminister som framställer kvinnor som offer för sin reproduktiva förmåga och omsorgsådra!

Chefsuppdraget är mycket tufft och svårt och det kan vara svårt att kombinera med ett bra familjeliv. Jag möter varje vecka chefer som sliter hårt. De är lika många kvinnor som män. Lösningen är dock inte städhjälp, läxhjälp och att arbetsgivarna ska avlasta (kvinnliga) chefer för ansvar (och ge till vem?). Största problemet för majoriteten av chefer är att de förväntas göra så mycket operativt specialistarbete (vilket för de flesta innebär de jobbet de gjorde innan de blev chefer) att chefsjobbet till stor del får skötas på kvällar och helger. Det är vad arbetsgivarna – vilket är oss chefer, något ovanligt många brukar glömma bort – borde ta tag i. Ta fram chefsuppdrag där cheferna får syssla med chefsuppgifter. Då kommer chefsjobbet blir hållbart för så många fler, blir mer attraktivt och återuppta sin höga status. För såväl män som kvinnor.

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela