Jag geggade ned mig i medarbetarens problem

Jag befinner mig i goda chefers sällskap. Snacket går och två skolchefer tar upp hur lätt det är att ”gegga ned sig” i elevernas personliga problem. ”Det är varken vårt uppdrag eller kompetens, vår uppgift är att utbilda”, säger den ena. Den andra håller med och fortsätter; ”Och hur mycket tid lägger vi inte på föräldrar som vi inte tycker räcker till? Vi borde lägga alla kraft och energi på att ge deras barn bra utbildning istället.” Så la den ena till: ”Och vad vet vi egentligen om hur ungdomarna har det hemma? Det var denna meningen som gav mig en påminnelse om en av mina största misstag som chef.

För många år sen rekryterade jag en kvinna på 20+ år. Hon gjorde ett bra jobb, men efter ett par månader kom förändringen. Tårfyllda berättelser om trassliga hemförhållanden med skilda föräldrar och en psykisk sjuk mamma som hade besöksförbud till sin dotter präglade såväl lunch- som fikasamlingarna på kontoret. Hon mådde allt sämre och inom kort grät hon också regelbundet vid sitt skrivbord och sjukdagarna var frekventa. Det var ett dramatisk och tragisk öde och hon fick kollegornas och min medkänsla.

Jag lärde mig tidigt i min chefskarriär att vi chefer inte ska agera terapeuter eftersom de flesta av oss saknar såväl kompetensen som uppdraget. Vi ska driva verksamheter. Enligt skolboken erbjöd jag därför min medarbetare olika former för extern professionell hjälp som hon tackade ja till. Det var också det enda rätta jag gjorde. Jag avstod från att ha åsikter eller ge råd, men jag stannade kvar på kvällarna när hon hade stängd sig inne på toaletten, jag svarade på telefonerna som kom på kvällstid, jag kollade upp juridiska frågeställningar och jag avlastade henne för fler och fler arbetsuppgifter. Och sist men inte minst – det jag ångrar mest idag – jag uppmanade övriga medarbetare att visa aktiv omtanke för en medmänniska i nöd. Jag agerade inte terapeut, men jag blev en tigermorsa.

Jag hade godhjärtade medarbetare som var klokare än mig och de tröttnade snabbare. De ville bara göra sitt jobb och gick omvägar kring kollegans skrivbord för att undgå att förhålla sig till såväl berättelser som tårar. Både arbetet och stämningen på kontoret påverkades negativt. Då övriga medarbetare tog upp detta med mig var jag förfärligt nog mer lojal med medarbetaren i kris än med verksamheten i stort.

Det hela pågick några månader innan hon blev långtidssjukskriven. Det var under den perioden då jag fick lite distans som jag började fundera; ”Vad vet vi egentligen om hennes mamma? Ingenting. Tänk om det är så att det är mamma som är frisk och dottern som är sjuk?” Jag rådförde mig med specialister, och de bekräftade att det mycket väl kunde vara så. Eller inte. Det blev uppvakningen och äntligen gjorde jag det jag skulle ha gjort från början: sätta verksamheten först. Då jag gjorde det fick jag såväl medarbetaren som hennes pappa på nacken. Övriga medarbetare suckade ”äntligen!”. Det hela löste sig snabbt, då hon valde att avsluta sin anställning eftersom den prestationsbaserade lönerevisionen inte tog hänsyn till att hon kunde ha gjort ett bättre jobb om hon inte hade haft det så svårt.

Det finns något lockande i att höra om människors tragiska öden (det är just därför kvällstidningarna har flest läsare!). Lägg till människans behov av att känna sig behövd och hjälpa till och chefens makt och möjligheter att göra det, så har vi stora delar av förklaringen till att vi så allt för ofta ”geggar ned oss” i enstaka medarbetares problem. Och vem gynnas av det? INGEN, är min övertygelse. Aldrig om jag en gång till geggar ned mig själv och framförallt inte mina medarbetare och hela verksamheten i en enstaka medarbetares problem som vi vet så lite om och inget kan göra åt!

Livet är fylld av förkylningar, kräksjuka och dålig nattsömn. Medarbetare med sådana åkommor lägger jag idag ingen energi på. Har jag en medarbetare som faktisk går genom en kris kan jag visa stor medkänsla, men mitt engagemang begränsar sig till att erbjuda professionell hjälp och att sakligt diskutera hur vi ska lägga upp jobbet under tiden krisen drabbar som mest. Min erfarenhet idag är att det upplevs som professionellt omtänksamt och just vad medarbetaren förväntar sig av sin chef.

PS Apropos att sätta verksamheten först. Lite gemensam glädje och spänning måste vara bra för arbetsmoralen. Borde vi chefer inte ta initiativ till en gemensam långfika och bänka oss framför tv’en när det är längdskidstafett i VM? På svtplay på torsdag och fredag kl 12.45.


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

15 02

Upprepade dåliga beslut är otillåtet för alla undantaget chefen själv

Av Vibeke Pålhaugen

– Alla kan fatta dåliga beslut – men inte vid upprepade tillfällen, deklarerade Magdalena Andersson som sin ”enkla ledarskapsfilosofi”. Med den som grund backade hon… Fortsätt att läsa->

25 01

Chefstillvaron baserad på ”sanning, lögn och dåligt minne”

Av Vibeke Pålhaugen

Jag kan begripa om det spontant inte känns lockande att ta sig an TV-serien Makten, som just nu sänds på SVT. Men ett tio timmar långt drama om det norska socialdemokratiska partiet… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen