• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 04/24 2013 kl 08:05 -

Negativ feedback och chefsångest helt i onödan

Det är underligt hur barndomens händelser kan markera en för livet. Även när man inte är mogen för det. Jag kan inte ha varit mer än tio år då jag såg den Oscars-belönade filmen ”Ordinary People”. Det är mamma, pappa och två tonårssöner. Den ena sonen dör i båtolycka och filmen handlar om hur familjen tar sig vidare. Tematiken är inte bara sorg, men även främst mammans och överlevande sonens upplevelse av att det är ”favoritsonen” som har gått bort. Mycket mer minns jag inte annat än följande scen som gjorde ett oförglömligt intryck på mig. Sonen frågar anklagande sina föräldrar varför de alltid hade varit så stränga och straffande mot honom, men aldrig mot den avdöda brodern. Svaret han fick var att hans bror straffade sig själv snabbare och hårdare än de som föräldrar någon gång skulle kunna göra.

Jag har ofta tänkt på just i min roll som chef. Som tioåring lärde jag mig att två personers exakt samma beteende kan kräva helt olika reaktioner. Bara för att deras personligheter är så olika. Receptionisten kommer för sent till jobbet tre gånger under en vecka helt obesvärat. Jag måste ta ett negativt feedbacksamtal. Marknadsassistenten kommer för sent till jobbet en gång och redan innan hen har klivit ur sängen har jag fått det första ångestladdade sms’et. Tre sms senare välkomnar jag medarbetaren i dörren med ”det är lugnt, det kan hända alla, jag vet hur du känner det, tänk inte mer på det” och så vidare. Lite orolig blir jag alltid när jag har medarbetare vars personlighet innebefattar hård självpennalism, men samtidigt är det rätt bekvämt. Jag tycker inte de negativa feedbacksamtalen tillhör chefsrollens mest attraktiva sidor.

Apropås negativ feedback och chefsångest. Om vi chefer vill vila oss på vetenskaplig grund i beteendepsykologin så kan vi där hitta starkt stöd för att vi i allmänhet ska ägna oss mycket mindre åt negativ feedback. Även till de medarbetarna som inte ser sina felsteg. Skönt, eller hur?! Vetenskapen säger att om vi chefer vill förändra någons beteende och uppnå bättre prestationer så ska vi främst ägna oss åt positiva förstärkningar. Att ge mängder av uppmärksamhet, ros och beröm ligger nära till hands för en chef att tänka att göra då. Korrekt, det är trevligt och viktigt, men det skapar inte den utveckling som våra meningssökande medarbetare suktar efter. Vill du ha mer glada och högproduktiva medarbetare så ska du hjälpa dem att nå små och stora framgångar i vardagen. Nyfiken? Läs Teresa Amabile, professor på Harvard Business Schools artikel i The New York Times.

Själv hamnar jag i tankar om att två olika personers exakt samma felsteg kan kräva negativ respektive positiv feedback från mig som chef, så torde även olika personligheters framgångar kräva skilda saker av mig som chef. Vi har medarbetare som anser sig ha mer framgång än vad som är verkligt och vi har medarbetare som inte ser sina framgångar alls. Just det blir jag mycket nyfiken på nu. Ännu mer nyfiken blir jag dock på att se vuxenfilmen ”Ordinary People” 30+ år senare som vuxen!

Pia Sundhagen förklarar mycket hur hon bygger sitt ledarskap på positiv förstärkning, fokus på framgångar och att det är oundvikligt att en sällan gång behöva ta upp även det negativa. Sevärda 1 min och 57 sek.

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela