• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 09/24 2014 kl 09:47 -

90-talister är också människor

Då jag växte upp förväntade ingen sig att jag skulle bli lycklig. Det räckte med att jag kunde försörja mig. Vi fick lära oss att alla är bra på något och att ingen är bra på allt. Vi gick i den skolan som låg närmast hemmet och det enda vi fick välja var bokpappret. Vi idrottade för att det var roligt, och då vi i sena tonåren blev bekanta med kropp och bantning fick det till följd att vi under ett par veckor åt sockerfri Läkerol istället för nötkräm. Vi mådde bra när vi inte var förkylda och nedstämda blev vi när kärleken var obesvarad eller tog slut. I hemmet fick vi välbehövlig paus från ungdomstidens ständiga jämförelser och känslor av otillräcklighet och utanförskap. Bara idyll var det självklart inte. Ungdomsåren var jobbiga även för oss 70-talister (och generationer innan), men det känns som himmelrike jämfört med vad dagens ungdom går igenom.

Jag får ofta frågan om 90-talisterna kräver ett annorlunda chef- och ledarskap än tidigare generationer. Min övertygelse är bestämt nej. Jovisst, unga idag har många saker för sig som vi stör oss på. Mycket av den frustrationen bygger på att vi har glömt hur det var att vara 25 år. Men delvis har vi fog för vår oro och irritation. Det finns stora skillnader mot tidigare generationer och det handlar främst om fyra saker:

Kan mindre
Svenska ungdomars kunskaper i läsförståelse, matematik och naturvetenskap har senaste tio åren försämrats jämfört med alla andra OECD-länder. Svenska elever presterar numera under OECD-snittet i alla tre ämnena, enligt PISA 2012.

Mår sämre
Förväntningen på dagens unga om att de ska se till att bli lyckliga och framgångsrika har skapat en vinna-eller-försvinna kultur där många mår dåligt. De utslitna ”vinnarna” försöker förgäves bli bäst på allt medan ”förlorarna” gav upp då de insåg att de bara kunde bli bra några saker.

Den psykiska ohälsan har under senaste tjugo åren ökat dramatisk bland unga i Sverige. Oro, ångest eller sömnproblem har trefaldigats under perioden, till en nivå där 20-25% sliter. Samma sak gäller övervikt. Den psykiska och fysiska ohälsan har ökat mest i åldersgruppen 20-24 år.

Utvecklingen i Sverige saknar motstycke internationellt sätt. Det unika för Sverige är också att dödligheten bland unga i åldrarna 15-29 år har sedan mitten av 90-talet upphört att minska - till skillnad från samtliga andra åldersgrupper. Och dödsfall i de här åldrarna handlar framförallt om olyckor och självmord.

Är mer (o)sociala
Ständigt uppkopplade finns det för dagens ungdom ingen vila från jämförelser och påminnelser om sin egen otillräckliga förmåga att skapa sin egen lycka så som ”alla andra” tycks göra om vi ska tro Instagram- och Facebook-flödet.

Smarttelefongenerationen har ägnat stora delar av sitt sociala liv online där tonen är antingen dömande hård eller överdrivet glättig. Det har skapat en ängslig generation som har svårt att lyssna, känna av gränser, läsa andra människors uttryck och kroppsspråk och tala och skriva vårdat.

Är vana att välja och vana att lämna
Ingen tidigare generation har haft så många val så tidigt i livet. Redan från förskolan har de fått lära sig att om chefen/rektorn, läraren eller kompisarna inte duger, så är det bara att gå vidare.

Dessa skillnader mot tidigare generationer innebär att vi chefer i framtiden kommer behöva kompetensutveckla medarbetarna inom områden som skolan och föräldrarna tidigare ansvarade för. Vi kommer också behöva kompetensutveckla oss själva inom psykisk och fysisk hälsa eftersom så många av våra medarbetare kommer må dåligt. Detta är bara uppgifter för oss chefer att lösa och påverkar inte innehållet i det goda chef- och ledarskapet. För även framtidens medarbetare kommer prestera som bäst om de får tydlighet, meningsfulla målbilder och svaret på frågan varför, krav och ansvar och uppleva att de utvecklas. Och sist men inte minst behöver de som alla tidigare generationer bli sedda, hörda och bekräftade.

Den stora skillnaden är att om det tills nu har varit trevligt men inte absolut nödvändigt med bra chefer så kommer det i framtiden inte finnas något val. In på arbetsmarknaden tågar en generation som röstar med fötterna på ett sätt som saknar historiskt motstycke. De kommer inte bita ihop som vi har gjort och ge den otillräckliga chefen chans på chans. Den här generationen lämnar i tyst protest. Med tanke på den ungdomstiden vi har gett dem, så kan jag inte låta bli att känna att 90-talisterna och yngre verkligen förtjänar att få de goda cheferna vi kanske aldrig fick!

 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela