Högsta chefen kliver fram först tjugo timmar efter uppgraderingen till historisk hög terrorhotnivå och påföljande minutvis mediauppvaktad SÄPO-jakt på en namngiven (fel)antagen terrorist. Nationen är spänd och orolig och hoppas på några lugnande ord från landets statsminister Stefan Löfven. Det är dock inte vad statsministern tycker att vi behöver. Mer brådskande är det att vi ska få veta att terrorbekymren beror på att hans företrädare har gjort ett så uselt jobb.
Löfven inleder presskonferensen med att vädja till nationell samling – inget käbbel nu. Därefter går han vidare till att just käbbla. Han berättar att Sverige har haft en naiv inställning till extremism. Det gäller chefer inom det egna partiet, men framförallt chefer inom den tidigare alliansregeringen.
”När vi tillträdde var det rent på bordet”.
Löfven är långt ifrån ensam om att som chef peka finger på sin företrädare. Bara veckan innan bemötte rikspolischef Dan Eliasson kritiken från tusentals uppgivna och brevskrivande medarbetarna i tv-programmet Veckans Brott genom att vid upprepade tillfällen lägga skulden på sina företrädare.
”Ge mig chansen att genomföra en lönerevision, jag har inte fått göra det än. Jag tycker att tidigare ledning och Polisförbundet misslyckats hittills.”
Jag tycker djupt och innerligt illa om beteendet att som chef tala illa om sin företrädare. Det gör mig lika upprörd varje gång, men också väldigt konfunderad. För det finns ingen som helst logik i ett sådant beteende. Jovisst, vi har alla ryggmärgsreflexen att skylla ifrån oss när det blir jobbigt. Men efter någon nanosekunds reflektion väljer de flesta att avstå och axla ansvaret.
Det finns självklart en moralisk aspekt i att inte tala illa om en person som inte längre är kvar och kan försvara sig. Men med handen på hjärtat så är det nog egennyttan som gör att de flesta chefer låter bli att peka finger på sin företrädare. Risken är nämligen stor att du förlorar såväl över- som underordnades förtroende om du inte visar respekt för det arbetet som har gjorts innan du kom in och blev chef.
10 goda och helt logiska skäl till att aldrig tala illa om din företrädare:
Det är min absoluta erfarenhet att det inte är de mest framgångsrika, kapabla, självsäkra och generösa cheferna som spenderar sin (och andras) tid på att rikta strålkastarljuset på sin företrädares faktiska eller påhittade tillkortakommanden. Och det är kanske just det som är främsta förklaringen till att jag blir så upprörd och illa till mods i möten med chefer som snackar illa om hen som hade chefsjobbet innan. Dessa cheferna sprider en dyster känsla av att hen inte är rätt person på sitt chefsjobb och ingen lämnas opåverkad.
Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.
15 02
– Alla kan fatta dåliga beslut – men inte vid upprepade tillfällen, deklarerade Magdalena Andersson som sin ”enkla ledarskapsfilosofi”. Med den som grund backade hon… Fortsätt att läsa->
25 01
Jag kan begripa om det spontant inte känns lockande att ta sig an TV-serien Makten, som just nu sänds på SVT. Men ett tio timmar långt drama om det norska socialdemokratiska partiet… Fortsätt att läsa->
Läs alla blogginlägg i arkivet