• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 03/29 2023 kl 12:08 -

Tre fall av chefspennalism; ”de ska sparkas, straffas och lida”

Jag kan inte ha varit mer än tio år när jag såg den Oscars-belönade filmen ”Ordinary People”. I en familj med mamma, pappa och två tonårssöner omkommer den ena sonen i en båtolycka. Tematiken är sorg, men också den överlevande sonens upplevelse av att det är ”favoritsonen” som har gått bort. Jag minns inte mycket mer utöver en scen som ofta återkommer i mina tankar; när sonen anklagande frågar sina föräldrar varför de alltid var så stränga och hårda mot honom, men aldrig mot den döda brodern. Föräldrarnas ledsamma och raka svar var att brodern alltid straffade sig själv för sina felsteg snabbare och värre än de som föräldrar någonsin hade kunnat göra.

När rikspolischef Anders Thornberg förlorar en av sina närmaste medarbetare, studentkamrat Mats Löfving, i det man mellan raderna kan förstå är ett självvalt avslut – så tänker jag att Thornberg vad-skulle-jag-gjort-annorlunda-straffar/granskar sig själv hårdare än vad media, allmänheten och utsedda granskare skulle kunnat göra. Röster kräver att han ska sparkas, men när vi alla har gått vidare vore det sannolikt inte ett avsked som skulle vara Thornbergs stora sorg att ta med sig i graven. 

Och efter att förbundskapten Janne Andersson tappat det totalt i en intervju i Viaplaystudion efter en 5–0-seger mot Azerbajdzjan, så tänker jag att den ångest och skam som Andersson visar över händelsen vida överträffar de ”straff” vissa vill tilldela honom; att han avgår. 

De flesta chefer är godhjärtade och välmenande människor som gör ett respektabelt jobb. Men ingen gör det utan felsteg eller tillfällen av brist på omdöme. Ingen uppnår perfektion i det högst icke-mekaniska jobbet att leda människor och verksamheter. Eller i att vara människa för den delen. I vissa fall nallar felstegen litegrann på förtroendekapitalet, men chefen kan stanna. I andra, extremare fall, är förtroendeskadan så förödande att den är omöjlig att reparera och chefen behöver lämna. Men aldrig att ett chefsavslut ska drivas av pennalism; en önskan om en annans bestraffning och lidande. Det ska vara en naturlig konsekvens av ett tappat förtroende. Att sparkningen sen kan landa hos chefen som orättvis, bestraffade och plågsam är en annan sak. 

Pressens och sociala-medier-allmänhetens stegrande pennalistiska drag är otäckt och tragiskt att bevittna, men är ingenting mot det mörker som sprids av en chef/arbetsgivare som drivs av pennalism vid (chefs)avslut. Som energiminister Ebba Busch (KD) förra veckan. Det räckte inte att avskeda sin partisekreterare Johan Ingerö (efter att han hade blivit utpekad som sexualförbrytare av en partikollega – vilket hon försäkrade inte hade med saken att göra). Det föll henne också naturligt att i riksmedia hänga ut Ingerö som fullkomligt oduglig på sitt jobb, med kommentarer som bland annat.

Den starka USPen han var rekryterad för fungerade inte och det organisatoriska var haltande.”

Notera att jag ovan inte påstod att alla chefer är godhjärtade och välmenande människor. Det finns bevisligen de chefer som drivs av pennalism och i sådana tillfällen har vi inte att göra med individer av den avlidne broderns sort. Pennalistiska chefer reflekterar inte självmant över sina felsteg eller straffar sig själv "snabbare och värre", och då finns det ett absolut och akut behov av att arbetsgivaren skapar konsekvenser. Helt utan pennalistiska drag. 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje vecka. 

• Dela