• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 12/17 2019 kl 06:52 -

2019 kryllar av chefer med ”Old men’s problems”

På röda mattan ställs den folkkära norska skådespelaren Nicolai Cleve Broch till svars för sitt selfieflöde på Instagram. Journalisten i åldern 20+ drar det ena hur-tänkte-du-här-exemplet efter det andra och en smått oförstående Cleve Broch förklarar bäst han kan. När skådespelaren ursäktar en olycklig selfie med att det är så svårt att fota sig själv eftersom ”kameran är så liten där uppe och skärmen så stor där nere” bryter journalisten ut i skratt och fastslår; Old men’s problem!. Lite senare garvar han igen, denna gång lite uppgivet; ”Är det konklusionen?!” när Cleve Broch svarar på frågan vad han lärt sig av genomgången – vars budskap nog var kvalitet framför kvantitet, att ”det är viktigt med många selfies”. Cleve Broch är 44 år.

Att unga gör sig lustiga kring äldres användande av sociala medier är så vanligt att det numera sammanfattas med begreppet ”okej boomer”. Men det är i en helt annan kontext som Cleve Brochs intervju kring pinsamma insta-selfies fastnade hos mig. För om jag nu två veckor innan nyår ska summera chefsåret 2019, så utgör just de tre orden Old men’s problem själva essensen. Och då har jag i allra högsta grad alla kön i åtanke. 

De senaste tolv månaderna är exemplen bedrövligt många från såväl politiken som från privat och offentlig sektor, men jag behöver inte blicka längre tillbaka än några dagar för att hitta händelser som kan illustrera annus horribilis för Old men’s problems.

Förra veckan hamnade ytterligare ett fackförbund – denna gången Kyrkans Akademikerförbund – på löpen. Visan är välbekant; högsta ledningen har varit extremt frikostig och egennyttig i användningen av fackförbundets pengar. Med tanke på alla fackförbundsavslöjanden de senaste åren måste du ha en överdos av Old men’s/women’s problems för att fortsätta att leva i villfarelsen att du år 2019 kommer undan med ett så obegåvat, omdömeslöst och ohederligt användande av medlemspengar.

Måndagens partiledarförtroendemätning var åter igen sorgsen läsning för alla, undantaget Jimmie Åkesson med anhängare. Förra statsministern Fredrik Reinfeldt åtnjöt exempelvis på sin tid 45 procent av väljarnas förtroende, men idag ligger bästeman Åkesson på 31 procent, och partiledarna för de två etablerade partierna S och M ligger på 23 respektive 25 procent. Att ingen partiledare längre besitter särskilt stort förtroende speglar ett politiskt ledarskap i kris och ett ledarskap som inte har hängt med sina väljare. 

Cheferna för de tyska järnvägarna fick i helgen för sig att publikt kritisera Greta Thunberg för att hon i sitt glada äntligen-snart-hemma-till-svensk-jul-twitterinlägg inte också skrev att tågpersonalen hade varit trevlig mot henne och att hon till slut ändå hade fått en sittplats. Du har ett Old men’s/women’s problem om du anser att en twittrande tågåkande sextonåring har ett ansvar att skriva om den påstått trevliga personalen. 

2019 var året då vi ständigt förbryllades över höga chefer som inte har förstått att sociala medier – mediernas 24/7-granskning och den ökade konsument- och medarbetarmakten – totalt har förändrat chefsuppdragets premisser. Det fanns en tid då chefer var allsmäktiga och oantastliga och kom undan med bedrövligheter av alla valörer. Men chefers förtroende och makt har djupdykt, och tillvaron som dyrkad direktör och statsman med stort inflytande på politik och samhälle tillhör det förgångna. I god demokratisk anda har det högsta chefsskiktet och makteliten fått mindre att säga till om och högre krav att leva upp till.

Det är charmigt när Cleve Borch – som försörjer sig som skådespelare – har Old men’s insta-selfie-problem och inte lär sig någonting trots tjugoplussarens genomgång. Han behöver inte kunna ta bra selfies. Men är du partiledare ingår det i jobbet att vinna förtroende. Är du fackförbundsordförande måste du kunna förvalta medlemspengar hederligt och vettigt, och är du tågchef så måste du ha det goda omdömet att inte kritisera en twittrande tonåring för de kommersiellt gynnsamma ord hon inte skrev. Det är ingenting charmant med chefer som har Old men’s problems och ännu mindre när de inte ens ser det själva. Men världen kommer inte anpassa sig till vare sig partiledare, fackförbundsordföranden, tågchefer eller andra höga direktörer. Det är de som måste anpassa sig till världen. Alternativt kommer de mer eller mindre frivilligt behöva hitta på något annat att göra. Jag undrar mest hur lång tid det ska ta. 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela