• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 04/23 2014 kl 10:13 -

Är det värt det? Att vara chef.

Är det värt det? Att vara chef. Den frågan har jag ställt mig själv endast en gång. Allas åsikter om allt jag gör och inte gör, i-kläm-svårigheter, den eviga strömmen av problem och det tunga ansvaret har aldrig fått mig att tveka i tron på chefsjobbet. Jag har ofta känt mig mer än hälsosamt sliten, men ifrågasätta chefsuppdraget som rätt jobb för mig gjorde jag bara första gången jag behövde säga upp pga. arbetsbrist. Beslutet var inte svårt, det var nödvändigt. Att göra processen ”rätt” utifrån medarbetarnas perspektiv och arbetsrätten var inte heller en utmaning. Bra stöd var lätt att hitta. Det jag däremot brottades med var den nyvunna insikten om vilket inflytande jag hade över medarbetarnas privata liv. Jag skulle ta ifrån uppskattade personer deras tillhörighet, känslan av att vara behövda, en meningsfull vardag samt deras familjers försörjning. Helt ärligt, det är mycket mer makt än jag önskar att ha över någon annan människas liv.

Det är vanligt att bagatellisera hur tungt det är för en chef att leda under neddragningar. Det finns hyllkilometer med forskning, böcker och riktlinjer om hur vi chefer ska agera för att genomföra uppsägningar på ett korrekt och värdigt sätt. Tack och lov för det! Det finns dock tyvärr knappt en hylldecimeter kunskap om den känslomässiga utmaningen vi chefer ställs inför vid neddragningar, vad vi chefer kan göra för att hantera våra känslor och vad organisationer kan göra för att stödja oss. Det lilla som finns beskriver att vi chefer upplever känslor av ångest, rädsla, sorgsenhet, sympati, skuld och skam i samband med en uppsägningsprocess. Du kanske själv känner igen symptom som koncentrationssvårigheter, trötthet, orolig mage, huvudvärk, mardrömmar, stress och nervositet? Om jag minns rätt, så hade jag alla symptomer.

Enligt SCB har antal varsel de senaste 30 åren uppgått till i genomsnitt 53 000 personer per år. Av de varslade blir omkring 60 procent uppsagda. Det är självklart ett nederlag för oss chefer och ödesdigert för varje medarbetare som sitter mitt emot oss över bordet. I helgens SvD blev jag dock påmind om varför jag den gång för många år sen då jag vacklade som mest stod fast i tron på chefsjobbet som mitt drömjobb. Totalt sysselsätter vi chefer i Sverige 4,5 miljoner människor och nu börjar senaste årens chefsslit bära frukt. Det vänder nämligen uppåt! Samtliga branscher spår att rekryteringarna kommer att öka och trenden syns såväl bland små, medelstora och stora företag som i norra, södra och östra Sverige! Och enligt SCB är det bara en början på 20 års tillväxt i landets sysselsättning. Om vi känner skuld, skam och sorg när vi måste dra ned, så är det bara rätt och rimligt att vi upplever glädje, stolthet och optimism när vi växlar upp. Symptomen nu borde vara yrsel lycka, god nattsömn, energi och fullt fokus! Känner vi så, eller glömmer vi bort att vi är arbetsgivare(representanter) inte bara i motgång, men också i medgång? 

Källa: Sysselsättningsprognos 2013, Utvecklingen till 2035 enligt två scenarier, SCB

Om vi frågar medarbetarna vad chefer gör, så svarar de säkerligen att vi sitter i möten och hittar på nya rapporteringskrav. De mest omtyckta av oss leder entusiasmerande mot tydliga mål och är duktiga specialister som kan medarbetarnas jobb minst lika bra som dem. Det är lätt även för oss chefer att i vardagens dimma tappa sikte på målet och glömma bort vad det är vi egentligen gör för nytta. Det är vi chefer som skapar arbetstillfällen. I Sverige ger vi 4,5 miljoner medarbetare tillhörighet, känslan av att vara behövda, en meningsfull vardag och försörjning. Vi chefer skapar helt enkelt förutsättningar för välfärd. Det var just den insikten som övertygade mig då jag vacklade som mest. Jo, det är värt det! 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela