• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 11/15 2016 kl 03:25 -

Arga och uppgivna chefer åker inte till Mynttorget för att slåss. Tror jag.

Han fick en rejäl spark i ryggen i lördags, min sambo. ”Idag har jag brottats med arga vita män” sa han uppgivet då han kom hem på kvällen. Det var många av dem under helgens nazistdemonstration i Stockholm. Och det var då min polissambo brottade ner en vildsint demonstrant och en annan demonstrant sparkade honom med all den kraft som en arg man besitter.

SvT Nyheter: 25 personer frihetsberövade under nazistdemonstration

Det känns så främmande. Och lika långt borta som de arga vita män (och kvinnor) som röstade fram Trump till USAs 45:e president. Och jag lämnas med precis samma undran som jag har kring Sverigedemokraternas 20 procent. För jag känner ju ingen? Jag känner ju inte ens någon som känner någon som röstar på SD eller som åker till Mynttorget en solig lördag för att slåss med åsiktsmotståndare och poliser. Eller så gör jag det. Kanske är problemet att jag inte ser och inte lyssnar?

Senaste veckan har tidningarna varit fyllda av det amerikanska valet. Skräckscenarier, trevande och lite tvångsmässig optimism, mediernas självkritik och politiska lärdomar. Det ges framförallt många råd till världens politiker om vad de behöver göra för att missnöjespartierna på högerflanken inte ska vinna ytterligare fäste. I Di kunde vi förra veckan läsa att Jimmy Åkesson är ”den politiker flest anser förstår 'vanliga väljares' situation”. 2018 är det val i Sverige.

Det vore skönt, men vi kan omöjligt lägga all skuld på politikerna. Än mindre allt ansvar. Vår roll och betydelse som chefer och arbetsgivare är minst lika stor. För det är få saker som gör oss människor så arga, förtvivlade och utmattade som otydlighet och värderingskonflikter på jobbet. Jobbet vi har, förlorade eller aldrig får.

Jag blev påmind om det då jag såg SVT debatten om ”Sveriges bästa hemtjänst". Under debatten får vi se minutscheman där vårdaren ska vara hos din mormor innan hen är klara hos min gammelmoster. Restiden beräknas till noll och besöken mäts inte ens i fem-minuters intervaller. Personalen är sönderstressade och mår dåligt av att det numera aldrig ges tid att ta en kopp kaffe med en ensam pensionär. En hemtjänstchef försvarar schemat med att det är ju bra att ha ett schema. Som om det vore frågan.

Exemplen som denna finns överallt inom såväl offentlig som privat sektor. Vrede, förtvivlan och trötthet är det som händer när chefer precis som de etablerade politikerna tappar kontakten med väljarna, kunderna, medarbetarna och vardagen.

Jag oroar mig inte värst över att Anneli eller Frida från hemtjänsten i Vännäs kommer bli ”arga vita kvinnor” som åker till Stockholm en solig lördag för att slåss. Men ilskna, uppgivna och trötta blir vi alla mindre öppna, toleranta och generösa (med)människor och anställda.

Och det slår mig att problemet kanske inte är att du, jag och chefen för hemtjänsten inte ser och inte lyssnar. Vi kanske vet så alldeles väl. För i motsättning till politikerna (och vissa chefer högst upp) så har vi gjort jobbet. Innan vi blev chefer gjorde vi våra hembesök inom äldreomsorgen, vi åkte radiobil som polis, vi satt i kundtjänst, vi konterade fakturor, vi var lärare i klassrummet eller vi gjorde säljmöten. Kanske är problemet att vi också är arga, uppgivna och trötta på höga chefer och politikers som inte lyssnar och inte ser? Kanske orkar vi helt enkelt inte kämpa för eller mot förändring längre. Inte för våra medarbetare, inte för oss själva och inte för den ensamma pensionären som så gärna vill ha 10 minuters sällskap till kaffet.

Det är en synnerligen deppig tanke. Ljusare skulle det bli om vi chefer hjälper varandra strida för ett vettigt arbetsliv. För desto mindre tid och pengar vi behöver ödsla på arga vita män som slår ner folk de inte gillar, desto mer tid och pengar kommer finnas för kaffefika. 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela