• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 05/02 2018 kl 05:59 -

Att generaldirektör Begler fick sparken är inte obegripligt

För en person med dragning åt det logiska är fredagens sparkning av Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler helt obegriplig. Nyheten var oväntad, men eftersom jag inget vet om Beglers förehavanden är jag öppen för möjligheten att det finns goda skäl att byta ut generaldirektören. Det ofattbara är Beglers chefs hantering av ärendet. Ansvarig minister Annika Strandhäll kom nämligen dåligt förberedd till fredagens möte med pressen. Eller förmår Strandhäll helt enkelt inte bättre? Jag kan inte riktigt avgöra vad som vore värst.

Strandhäll lämnade inga ledtrådar, än mindre svar på frågan varför hon skickade Begler till elefantkyrkogården. Det bjuder självklart in till vilda spekulationer, där de minst snaskiga är samarbetssvårigheter med Arbetsförmedlingen, bristande lyhördhet gentemot departementet eller att Begler med tilltagande kraft ifrågasatt regeringens besparingskrav. Och majoriteten av landets politiska reportrar och oppositionspolitiker gjorde snabbt sin spekulation till fakta: Sparkningen av Begler är en del i socialdemokraternas valkampsstrategi, och bristande ansvarstagande för egen politik är grundorsaken till all kritik mot Försäkringskassan. Begler har djupt orättvist fått sparken för att hon har gjort sitt jobb för bra, är den rådande slutsatsen. Begler själv är av precis samma uppfattning.

"Det finns kritik mot Försäkringskassan, det kommer alltid finnas kritik mot Försäkringskassan. Det är valtider nu, nu blåser de politiska vindarna, vilket jag personligen nu fått erfara." Ann-Marie Beglers uttalande på Försäkringskassans intranät 27 april 2018

Beglers uttalande leder tankarna från presskonferensen till uppsägningssamtalet mellan Strandhäll och Begler. Kan Strandhäll verkligen ha angett att orsaken är ”valvindar” eller kan hon även i det samtalet ha varit så otydlig att också Begler lämnats att spekulera? Eller gav Strandhäll en förklaring som Begler inte förmår ta till sig? Igen, jag vet inte vilket alternativ som är sämst.

För allt jag vet kan Begler ha varit överjäkligt knepig. Eller inte. Oavsett är Strandhälls hantering obegriplig och det brukar inte gå till på det här viset. Vare sig när de högsta cheferna eller andra får gå. När avgången ska annonseras brukar den sparkande chefen se till att ha ett varför och att udden är av; Vi har olika syn på framtiden, tack för den här fina tiden och lycka till framöver. Och det finns väldigt goda skäl till ett snyggt avslut och att ”olika syn på framtiden-vägen” så ofta är att föredra:

”Teaching moments”

”Public hangings are teaching moments” sa företagsgurun Jack Welch. Hur man sparkar högsta chefen eller andra anställda säger mycket om chefen och organisationen.

Så också i fallet Annika Strandhäll och regeringen. Vad ministern gör får konsekvenser och har signaleffekter. Inte bara för Försäkringskassans anställda och andra myndighetschefer och -medarbetare, men också för allmänheten. Vi lämnas i spekulationer och känslan av att man som myndighetschef (och -anställd) kan förvänta sig en brutal och orättvis behandling, även om man genom lång och hederlig strävan har förmått leverera på regeringens högt ställda krav. Det sänker arbetsmoralen och -glädjen. Och det tär på förtroendet för Strandhäll och regeringen.

Ingen vill dras in i någon annans smutsiga skilsmässa

Lika lite som vi själva vill gå genom en stökig skilsmässa vill vi ha åskådarplats till någon annans. Väl medveten om att båda parter i en skilsmässa har tillkortakommanden och felsteg på meritlistan, lämnas omgivningen med en särskild olustkänsla när det är den som har kvar både makten och chefskontoret som inför en full presskår smutskastar partnern som precis kastats ut på gatan.
Att sedan Begler i medialt underläge till sitt försvar vloggar på Försäkringskassans intranät eldar onekligen på obehaget.

Strandhäll sa inte direkt något illa om Begler, men genom att tiga tillåter hon spekulationerna att sjuda. Och en liten dänga skickade hon ändå i ljuset av sina presskonferensord ”vi behöver något annat inför framtiden” när hon beskriver Beglers efterträdare:

”Som ledare är hon öppen, lyhörd och kommunikativ vilket jag vet är viktiga egenskaper för att leda Försäkringskassan.” Annika Strandhäll (S), socialminister, om Försäkringskassans nya tf generaldirektör Maria Hemström-Hemmingsson

Strandhäll sänkte med sin otydlighet inte bara förtroendet för den egna personen och regeringen i fredags. Försäkringskassans väl gynnas inte av att känslan av brutalitet, orättvisa, olust eller otydlighet sprids till chefer och medarbetare. Och den nya tf generaldirektören kunde inte ha fått en sämre start på ett redan milt sagt knepigt uppdrag. Välskött kunde Strandshälls ”ny chef och nya riktlinjer-budskap” gett organisationen (och allmänheten) ett välförtjänt ”nu blir det bättre-pepp”. Istället blev det allvarligt depp.

Det helt obegripliga är inte att Begler fick sparken, men hur Strandhäll har skött det hela. Medialt har Begler tveklöst vunnit, och det är kanske en smula tröst för henne. Men jobbet har hon förlorat, och för andra gången förvisas hon till den ökända elefantkyrkogården. Förra gången var då hon sparkades som vice rikspolischef, och det var en upplevelse som hon i ett sommarprat beskrev som:

”Från att ha varit på toppen kändes det som att jag rasade.”

Det är min magra förtröstan att det hela ska vara mer begripligt för Begler än det är för oss andra. 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela