• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 01/25 2023 kl 11:24 -

Obegripligt att chefen hyllas för sina otäcka pennalistiska pikar

Skrattade – eller hånskrattade – Magdalena Andersson (S) när Ebba Busch Thor (KD) höll tal i Riksdagen? Det som blev förra veckans stora ledarskapsfråga ställer jag mig förhållandevis likgiltig inför, men om möjligt känner jag ännu mindre engagemang inför följdfrågan; är det ens lämpligt att skratta i Riksdagen? Den allmänna, och upprörda, opinionen tycks dock landa i att Andersson borde ha hållit sig för (hån)skratt när Busch Thor i Riksdagen sa:

”Vi har nog med politiker som skyller sina misstag på andra och inte vill ta ansvar.”

Ingen ifrågasätter det skrattretande i orden ovan från just nämna person. Men Andersson borde haft det goda omdömet och professionalismen att kväva sin spontana reaktion. Efter händelsen har flera personer kallat Andersson för mobbare, en av dem KD-politikern själv:

”Det här är inte värdigt en oppositionsledare att bete sig som klassrummets mobbare i riksdagens kammare.”

Det finns emellertid en ledarskapsfråga som faktiskt intresserar mig i den här soppan. Andersson kritiseras för att hon inte hejdade sitt skratt, men till min förvåning hyllas Busch Thors respons som retorisk skicklighet. Efter Anderssons garv stannade hon upp, riktade blicken mot S-ledaren och sa försmädligt:

”Vi kan ta det efteråt Magdalena Andersson, så kan du berätta vad som är så roligt för allihopa”.

Det är inte värdigt en chef – tillika minister och partiledare – att bemöta ett icke-önskvärt beteende med passivt aggressiva pennalistiska pikar – likt en barsk lärarinna från en svunnen tid. Det är omdömeslöst, otäckt och förbaskat fegt.

En skicklig ledare hade haft modet och det goda omdömet att ta upp saken enskilt med Andersson, alternativt varit rak där och då i Riksdagen; ”Magdalena Andersson jag upplever ditt skratt som hånfullt och väldigt störande. Det gör det svårt för mig att göra mitt jobb här uppe”. Är Andersson normal-empatisk hade hon vänligt och hövligt ursäktat sig och alla drabbade hade kunnat gå vidare med orubbad energi – redo att med en god känsla ta sig an viktigare frågor.

Hånfulla skratt är givetvis varken bra för arbetsmiljö eller prestation, men passiv aggressivitet är på en klar första plats när det kommer till toxicitet på en arbetsplats. Att inte ha raka och ärliga samtal om det som sker på jobbet leder bara till fler konflikter, och som chef behöver man givetvis ha omdömet att avstå från att bidra till det.

Studier visar att passiv aggressivitet nu ökar på våra arbetsplatser, liksom i samhället i stort. En förklaring är att det kollektiva traumat av pandemi, världskonflikter och recession gör oss alla utmattade. Vi orkar helt enkelt inte ta en rak och ärlig diskussion. Våra högsta och mest synliga ledare blir då ännu viktigare, som goda föredömen. Busch Thor är säkerligen också sliten men skulle hållit sig själv i kragen när "mobbaren” på sista bänk (hån)skrattade. Det är ovärdigt och oprofessionellt av en chef – tillika partiledare och minister – att bete sig som en forntida passivt aggressiv och pennalistisk fröken.

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje vecka. 

• Dela