Chef för de lättkränkta

Antalet anmälningar till Skolinspektionen gällande lärare med kränkande beteende har i perioden 2006–2018 ökat med omkring 500 procent – från 389 till 1910 anmälningar per år. Detta läste jag i helgen, och i måndagens SvD stod att läsa att på svenska universitet anser sig allt fler studenter ha kränkts av lärare och medstudenter. Samtidigt ser man genom forskning att det finns en tydlig koppling mellan ökningen av upplevda kränkningar och psykisk ohälsa – och helikopterföräldrar och curlade barn. Man kan undra vad som händer när dessa frekvent kränkta individer kliver in i arbetslivet och blir dina eller mina medarbetare. 

Redan 2009 lyfte jag frågan inför ett eminent gäng vd:ar, personaldirektörer och professorer i ett konferensrum på tidningen Chef. Mer specifikt resonerade vi kring frågan Hur kommer det bli att vara chef för curlingbarnen? Hur kommer deras helikopteruppfostran påverka dem som framtida medarbetare? Samt hur hanterar vi medarbetares föräldrar som vill kliva in på arbetsplatsen med sina curlingkvastar? 

Hur helikopteruppfostran påverkar barn som sen blir vuxna på väg ut i arbetslivet vet vi åtskilligt mer om idag än vi visste 2009. Forskning visar att övergången till arbetslivet blir svårare och att de upplever mer ångest och depression samt lägre nöjdhet med sina arbeten och liv i största allmänhet. 

Tjugo års helikopteruppfostran kan inte fixas med ett välkommen-till-arbetslivet-handslag och en rejält genomtänkt introduktionsvecka. Men det finns många effektfulla åtgärder vi chefer kan bidra med för att gynna långt fler än bara den curlade generationen på arbetsplatsen. Till att börja med kan vi:

# Sätta verksamheten först – ”Ask not whatyour country can do for you – ask what you can do for your country”

Hymla inte med varför verksamheten finns; för att skapa värde för kunder/klienter/patienter/brukare/elever. Engagerade och motiverade medarbetare är verktyget, inte syftet med verksamheten. Kommunicera med stor tydlighet – i strukturer, processer, riktlinjer och dialog – Kennedy-devisen ”Ask not what your country can do for you – ask what you can do for your country”.

# Sätta gränser

Tekniken har suddat ut gränserna mellan jobb och privatliv. Chefskollektivet har ytterligare ökat på gränslösheten genom skapande av ju-mer-vi-är-tillsammans-känn-dig-som-hemma-arbetsplatser. Ju mer ”hemtrevliga kompisar” vi blir/förväntas vara på jobbet, desto större är sannolikheten för att vi beter oss oprofessionellt – och lättkränkt tar det mesta som händer på jobbet personligt. Vår tids gränslöshet är högst olycklig för alla drabbade, men hårdast drabbas den helikopteruppfostrade generationen. Och deras chefer. 

# Behandla alla på jobbet som vuxna

Våga ställa krav. 

Johan Grant med hänvisning till professorkollega Mats Alvesson beskriver nuläget och bekymret väl i måndagens SvD:

När ledares uppgift alltmer handlar om att alla skall må bra hela tiden vågar de inte längre använda sin makt av rädsla att uppfattas som auktoritära eller anklagas för kränkningar. Det bekymrar mig att se ledare fostras till, i mitt tycke, naiva ledarskapsideal där de förväntas åstadkomma kreativa och entusiastiska miljöer genom att vara snälla och enbart förlita sig på mjuka ledarideal. Innerst inne vet vi alla hur det egentligen fungerar. Goda ledare fokuserar på verksamheten, är uppriktiga, utkräver ansvar och behandlar medarbetarna som kapabla vuxna människor samtidigt som de är medmänskliga och schyssta.” Johan Grant, fil dr och leg psykolog, organisationskonsult och lektor på Psykologiska institutionen, Lunds universitet, SvD, 17 februari 2020

Jag har två små pojkar själv, och helt ärligt kan jag medge att det finns en inte obetydlig risk för att de också kommer vara ”söndercurlade” innan det är dags för dem att bli någon chefs medarbetare. Men lika svårt som jag tycker att det är att inte curla mina pojkar, lika enkelt tycker jag det är att inte bli en curlingchef som tar vid när helikopterföräldrarna får vända i receptionen. Jag har aldrig haft någon önskan om att jobba med barn eller ungdomar. I mitt arbete vill jag bara ha vuxna relationer. Och jag går inte till jobbet för att jag brinner för att skapa Sveriges bästa arbetsplats. Mitt (yrkes)hjärta är och har alltid varit hos kunden. Som de senaste tjugo åren har varit Sveriges chefer. Min övertygelse är att goda ledare är lösningen på allt, även utmaningen att ta oss an en generation vars uppfostran bjuder på nya utmaningar. 


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

Foto: standret

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

31 03

8 av 10 chefers främsta utmaningar i coronakrisen

Av Vibeke Pålhaugen

Förra veckan gjorde vi på Chefshuset en högst ovetenskaplig enkätkartläggning av hur chefer upplever tillvaron, utmaningarna och behoven just nu. De hundratals inkomna svaren… Fortsätt att läsa->

24 03

Något krispaket har vi chefer inte att vänta

Av Vibeke Pålhaugen

Leif GW Persson skrev i söndags att ”förutsatt att du är tillräckligt intresserad av det du gör är det svårt att dra gränsen mellan arbete och allt… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen