• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 10/01 2014 kl 09:35 -

Chef, lögner och egentid

Jag har ljugit en hel del under mina år som chef.  Det har blivit några ”Jag ska precis gå in i ett möte.”, ”Det finns på min att-göra-lista.” och ”Oroa dig inte, det är inte alls ett ovanligt misstag.”. Men framförallt har jag ljugit om var jag har varit. Jag har som alla chefer jag har mött en lust och en längtan som inte är rumsren. Jag går på möten som inte finns, jag äter imaginära luncher, mina externa möten drar ofta ut på tiden, inte sällan är det långa stopp i tunnelbanan och det är inte få hantverkare jag har varit tvungen att ta emot hemma. Allt detta smusslande har ett enda mål; att jag ska få arbeta och tänka ostörd. Egentid med jobbet är min förbjudna frukt. Förstå då hur jag hyperventilerade då jag läste om trenden att alltmer arbete i framtiden kommer utföras tillsammans med andra.

 

Forskningens visar med stor enstämmighet att människan bäst tar till sig ny kunskap och är kreativ om den får tänka själv i lugn och ro. Efter en stunds egentid behöver vi möta andra för att bygga vidare på idéerna. Sen egentid igen. Så ser den ideella pulseringen ut i ett arbetsliv som kräver samarbete på ett aldrig tidigare skådat sätt. Och desto svårare uppdrag, desto mer ”me”-tid behövs. Att vara chef är bland de svåraste uppdragen som finns, så vi behöver en hel del egentid.

Så hur är dagens kontor anpassade till behovet av såväl ”we” som ”me” tid? Inte alls. För tjugo år sen hade vi 30-40 kvadratmeter kontorsyta per person till förfogande. Idag har vi 10-15 kvadratmeter. Forskarna har i åratal varnat för det öppna kontorslandskapets avigsidor som okoncentration, lägre produktivitet och ohälsa. 9 av 10 upplever sig som minst effektiva i öppet landskap. Sjukskrivningarna är nästan dubbelt så höga för de som sitter i kontorslandskap jämfört med de som har eget kontor. Med mera. Men det handlar inte bara om arbetsplatsens utformning. Dagens översociala ideal – fysiskt och digitalt – är en väl så stor utmaning tillsammans med Jante. Ingen är för mer. Alla ska vi störas lika mycket (och chefen mer) i jämställdhetens namn. Det är detta ideal som gör att vi smusslar för att hitta lugnet att tänka en vettig tanke med ambitionen att driva verksamheten framåt och inte bara släcka bränder.

För alla oss chefer som är av den introverta typen är denna utveckling en smärre mardröm. Men även för den andra hälften av oss – ekstroverterna - bjuds det på utmaningar. Vi är redan mer sociala på jobbet än vi är skapta för. För tio år sen var det inte sällsynt med middagsbjudningar och annat socialt umgänge en vardagskväll. Idag är vi så slut efter arbetstid att ipad’ens sällskap är vad vi mäktar med en onsdagskväll. Vi trycker på gilla-knappen på partnerns Facebook-sida och hen gör det samma från stolen bredvid.

För att få stopp på smusslandet så tänker jag att bästa sättet är att sluta smussla. Jag tränar på det. Att stå för mitt behov av egentid och högt ut säga det nästintill omöjliga: ”Nu vill jag vara för mig själv. Helt ostörd.”.

 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela