• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 11/21 2012 kl 07:54 -

Chefen jag omöjligt kunde fortsätta jobba med

Vi var femton strategikonsulter och en vd samlade i ett konferensrum på kontoret på Stureplan. Året var året då it-bubblan sprack. Vd’en sa: Antingen går ni ned 10% i lön eller så blir Stina och Jan uppsagda pga arbetsbrist. Mejla mig ditt svar innan midnatt. Så lämnade han. Stina och Jan som var sist anställda satt i rummet än mer chockade än oss tretton andra. Inte ett ord utväxlades och vi gick tillbaka till vårt arbete. Tio minuter senare stod vd'en i vårt öppna kontorslandskap och meddelade att han hade fått in positivt besked från alla. Lönesänkningen var klar. Ett par månader senare var det samling igen. Denna gång med företagets alla 100 anställda (strategi- och it-konsulter). Vd’en stod där framme i sällskap med en advokat från en av landets finaste byråer. Power point-bilderna flödade och budskapet var: Om du inte går ned 10% i lön så blir du uppsagd pga. arbetsbrist.

Vi var 3 av 100 som tackade nej till nytt anställningsavtal med sänkt lön. Rationellt tackade jag nej för att jag var övertygat om att min lön inte var företagets problem. Det var enklare än som så, de sålde inte tillräckligt för att sysselsätta 100 konsulter. Emotionellt sa jag nej pga. tillvägagångssättet. Vd’en som också var strategikonsult hade jag arbetat nära i många år. All-nighters, sena kvällar och omöjliga uppdrag. Hade han frågat mig en gång till om att jag kunde sänka min lön, så hade jag med all sannolikhet gjort det. Och det även om han hade gjort det lika oempatisk och klantigt som första gången. Han valde istället att skicka advokater på mig (och mina kollegor) och hota med uppsägning på ett sätt som inte har stöd i juridiken. Vår relation var körd och våra värderingar så skilda att jag än idag inte skulle hälsa på vd’en på gatan. Han var en chef det var omöjligt för mig att fortsätta arbeta med.

En vecka efter vårt nej satt vi tre strategikonsulter och vår arbetsrättsjurist mitt emot vd’en och advokaten. Advokaten inledde mötet med ett arrogant flin: Det funkade på 97 av 100. Hur många månadslöner vill ni ha? Vi kom snabbt överens och vi var nöjda och belåtna över uppgörelsen. Vår arbetsrättsjurist med 35 års erfarenhet fick oss snabbt ned på jorden. ”De pengarna kommer ni aldrig se något av. Min erfarenhet är att i 99% av fallen som företag håller på med lönesänkningar så går företaget konkurs eftersom de inte tar tag i det egentliga problemet”. Vår jurist fick rätt. Företaget gick konkurs och vi fick bara våra tre månadslöner från lönegarantifonden som alla andra.

Det här har jag i bakhuvudet när jag som ni i dagarna följer turerna på SAS. Är lönesänkningarna lösningen eller är konkurs 99% sannolikt? Än mer än detta funderar jag hur våra chefskollegor på SAS har det om dagen. Jag bryr mig inte så mycket om SAS-chefer med 10 msek i lön (ok, numera 8 msek) som kom in för 1 ½ år sen, som inte har sitt hjärta i företaget och som inte på riktigt möter varken medarbetares, kunders eller leverantörers oro och frustration. Jag tänker på den vanliga chefen som har varit där i 5, 10, 15 år eller mer. Som värnar och vurmar för SAS och sina medarbetare. Som när allt är kaos och osäkert ska försöka inge framtidstro och hopp och som ska se till att vardagens uppgifter sköts med bravur. Våra chefskollegor på SAS uträttar mirakel om dagen! 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela