Chefen förmådde inte ge medarbetaren den förnedrande uppgiften att utföra ett arbete åt sin chef

Att vår högsta chef statsminister Stefan Löfven i december strosade runt i shoppinggallerior är högst anmärkningsvärt. Han har fått välförtjänt och massiv kritik för att han under rådande pandemikris agerar stick i stäv med sina egna bryska chefsförmaningar. Men personligen upprörs jag ännu mer över att statsministern överhuvudtaget spenderar timmar av sin (och livvakternas) dyrbara arbetstid på att springa i affärer. En statsminister har viktigare saker att ta sig an på dagarna än att leta reservdelar till rakapparaten – coronapandemi eller inte.

Jag är emellertid inte förvånad. För Löfven är långt ifrån ensam om att ha delegerings- och prioriteringsutmaningar. Inom svenska tjänstemannachefskåren råder det sen ett par decennier tillbaka en produktivitetsförödande och otäck idé om att det är förnedrande att utföra arbete åt en kollega. Men en gång i tiden var även chefer i Sverige omgärdade av personer som inom sitt gebit hade en kompetens som var över och utanför chefens förmågor. Det var assistenter, administratörer, sekreterare, servicepersonal, kontorsansvariga, reseplanerare med flera som gjorde jobbet snabbare, bättre och billigare än vad cheferna själva kunde. Deras arbetsgärning var att göra det möjligt för chefer att lägga tid och fokus på det de i sin tur var bäst på; nämligen att vara chefer.

Numera ska alla chefer och tjänstemän administrera, boka, beställa, kopiera, arkivera, fixa fikabröd, koka kaffe, duka fram och duka av, plocka ut och plocka in. De professionellt stolta och uppskattade assistenterna, administratörerna och sekreterarna har avlastats oket de inte visste de hade, och utLASats från sina tjänster. De senaste par decennierna har en kombination av Jante, ängsligt och missriktat medarbetarfokus samt nya systemlösningar lett till en syn på vissa tjänstemannauppgifter som helt enkelt så förnedrande att de inte ens går att tilldela ansvariga personer. 

”Många (admin)bäckar små” har blivit en tung arbetsbörda för chefskåren som föga förvånande inte längre upplever att de hinner och mäktar med chefsjobbet. Men produktivitetsförlusten kommer inte ensam; på den inslagna vägen har man även lyckats döda medarbetarmotivationen. Genom att inte delegera, inte ge arbetsuppgifter till sina rättmässiga ägare och genom att själva utföra medarbetarnas arbetsuppgifter kommunicerar chefer att uppgifterna är skitgöra.

Jag utgår dock från att Löfven till skillnad från de flesta chefer fortfarande har en assistent. Han är trots allt stadsminister. Den personen måste idag argt och frusterad undra varför hen inte fick assistera statsministern och göra beställningarna, via nätet. Om nu Löfven saknar den kompetensen fanns ju all anledning att hjälpa honom med det, utöver att han då hade sluppit gå emot (de egna) covid-restriktionerna, att utsätta sig för smittan, slösa med skattemedel (extra kostnaden för x antal SÄPO-livvakters lön under de timmar de sökte sig fram i julruschen efter prylarna) – och den svidande kritiken och förtroendeförlusten. För en normalduglig assistent hade det tagit mindre än en kvart att lösa uppgiften på nätet och hen hade gjort det med stor stolthet i vetskap om alla dess fördelar och den stora samhällsnyttan. Själv hade Löfven kunnat ägna sig åt betydligt viktigare uppgifter inom sitt (chefs)uppdrag. 

"I do not belong to this world. I continue to write everything in longhand. If I have to see something on the Internet, I ask my secretary or students. I am lucky, because I have people who do it for me."Elie Wiesel

Men Löfven kände sig säkerligen godhjärtad när han avlastade sin assistent från den ”förnedrande” uppgiften att utföra arbetet åt sin chef att hitta och beställa saker på nätet. Kanske ville han visa att han kan utföra sitt eget ”skitgöra”. Men på så sätt blev han som så många andra chefer en otäck elitist som bygger en ineffektiv och lågmotiverad arbetsplats. Varje gång en chef inte låter den mest lämpade personen för uppgiften göra jobbet sänks nämligen inte bara lönsamheten/produktiviteten, men också motivationen. Både för medarbetaren och chefen – för chefsjobbet hinns inte med. 

Brasklapp: Det kan hända att Löfven inte har betraktat sina shoppingrundor som ”nödvändiga”, utan som ett rent personligt och rekreativt nöje – som den nyligen avsatta MSB-chefen Dan Eliassons resor till Kanarieöarna. Det skulle kunna förklara den bristande delegeringen. Personligen anser jag dock att besök i shoppinggallerior är ett mindre helvete som måste uthärdas vid sällsynta nödfall, så jag bedömer det för helt osannolikt. Jag kan givetvis ha fel, men det lär Löfven aldrig verifiera.


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag. 

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

13 01

Chefen förmådde inte ge medarbetaren den förnedrande uppgiften att utföra ett arbete åt sin chef

Av Vibeke Pålhaugen

Att vår högsta chef statsminister Stefan Löfven i december strosade runt i shoppinggallerior är högst anmärkningsvärt. Han har fått välförtjänt… Fortsätt att läsa->

02 12

Orka vara en kreativ chef i bläcksvarta december

Av Vibeke Pålhaugen

Det kommer bli jul i år också, fast det är året då nästan allt blivit inställt. Men det är inte konstigt om chefer i ren utmattning och kreativ torka känner… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen