Chefen pratade skit om honom i pressen, men han vände andra kinden till

Jag försöker sluta tänka det jag vid första ansats utgår från handlar om ocharmant Jantelagstänk. För inte behöver det väl vara fel att ett gäng kändisar av olika valörer samlas i Stockholm och ger sig det mindre modesta namnet ”Brilliant Minds”? Och att Isabella Löwengrip (Blondinbella) nu ska flytta till New York för att bli ”världens mäktigaste kvinna” är väl en dröm hon har som bara borde applåderas? Och det borde jag väl också göra med Swedbanks nytillsatta styrelseordförande Göran Perssons oblyga löfte om att ”den dagen jag kliver ut ska det vara färdigt”? Han ska ”städa rent” i banken här under sommaren, lovade han första dagen på nya jobbet.

Men föga charmant stör jag mig på de självutnämnda briljanta hjärnorna, hon med den storartade drömmen och Perssons belåtenhet med jobbet han ännu inte har utfört, och samma vecka stiftar jag bekantskap med Kawhi Leonard. Och jag inser att det inte alls är Jantelags-sjukan som pyr i mig. De har triggat min djupa motvilja inför beteendet att prata innan jobbet är gjort. Och inför beteendet att göra ledaruppdraget till något som är ”all about me”.

Kawhi Leonard är en tystlåten 27-årig basketstjärna från Los Angeles, som efter oenigheter kring sin spelklarhet efter en skada såldes till kanadensiska laget Toronto Raptors. Varken Leonard eller Raptors supporters jublade över det, men mindre än ett år efter sin ankomst ledde Leonard laget och Canada till sin första tunga NBA-mästerskapsseger. Storstjärnan kom in i laget stabil, trygg och tyst. Det var inget snack (Leonard är inte ens på sociala medier), bara fullt fokus på uppdraget att vinna matcher. Med tiden formade hela laget sig efter Leonard, med resultatet att NBA-mästerskapsbucklan för första gången i historien hamnade utanför USA. 

Leonard beskrivs som en ledare med hög arbetsmoral. Han är modest, ödmjuk och omtänksam. På presskonferensen efter segern var han mer villig att prata om sin oro för en skadad kompis i motståndarlaget än sin egen prestation. När en före detta tränare tidigare under säsongen kritiserade Leonard för hans brist på ledarförmågor vände Leonard andra kinden till. Han var respektfull gentemot sin tidigare chef och för de konflikthungriga journalisterna berättade han sansat om sitt sätt att ta sig an ledaruppdraget: 

I lead by example coming into practice every day. Just going hard and coming into these games mentally focused.”
"I'm just trying to lift people's spirits up, that's about it. Don't try to get anybody too down, just lift them up."

För Leonard handlar det mindre om ord och allt om att göra jobbet som krävs. Sätta gott exempel, arbeta hårt och uppmuntra andra. Och så är det; de bästa ledarna fokuserar inte på sin egen position. Deras kraft och energi går åt att göra jobbet och skapa resultat. 

Jag läser flera artiklar om Leonard, och det ledarskapet som beskrivs så fint att det inte är klokt. Han är en välkommen påminnelse om att briljanta ledare inte pratar om sina briljanta hjärnor, de pratar inte kaxigt om sina framtida framgångar första dagen på jobbet och de drömmer inte om världsbäst-utmärkelser eftersom de vet att det fullständigt saknar betydelse. De fokuserar helt och hållet på uppdraget. 

”Prat-utan-verkstad-ledarbeteendet” leder mina tankar till Greta Thunberg. I termer av global genomslagskraft är hon kanske den person som just nu är världens mäktigaste person (och inte bara kvinna). Thunberg har med största sannolikhet aldrig tänkt tanken att det är en position hon vill ha. Hennes fokus – så som Leonards – är fullt och helt på det resultat hon vill åstadkomma. Hon har ingen tanke på att ledaruppdraget ska handla om henne som person, och det är något så härligt uppfriskande. 

Jag gillar inte uppmärksamheten men jag gillar att göra skillnad. Jag kan egentligen inte klaga eftersom jag själv försatt mig i den här situationen, men jag känner att människor fokuserar för mycket på mig som person i stället för klimatkrisen. Men jag försöker bara uppmärksamma klimatkrisen.” Greta Thunberg 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

15 02

Upprepade dåliga beslut är otillåtet för alla undantaget chefen själv

Av Vibeke Pålhaugen

– Alla kan fatta dåliga beslut – men inte vid upprepade tillfällen, deklarerade Magdalena Andersson som sin ”enkla ledarskapsfilosofi”. Med den som grund backade hon… Fortsätt att läsa->

25 01

Chefstillvaron baserad på ”sanning, lögn och dåligt minne”

Av Vibeke Pålhaugen

Jag kan begripa om det spontant inte känns lockande att ta sig an TV-serien Makten, som just nu sänds på SVT. Men ett tio timmar långt drama om det norska socialdemokratiska partiet… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

  • Vi skickar dig gärna Vibekes blogg varje vecka. I vårt nyhetsbrev med chef- och ledarskap som tema får du förutom Vibekes blogg också en kort sammanfattning av veckans ledarskapsnyhet, ledarcitat, aktuella erbjudanden, inbjudningar, utlottningar med mera. Skriv din mejladress och bli prenumerant.
    Anmäl dig här

Vibeke Pålhaugen

  • Några år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till att bli strategikonsult och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

    Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. 2011 öppnade jag Chefshuset med övertygelsen om att GODA LEDARE ÄR LÖSNINGEN PÅ ALLT!

    Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är mina arbetsdagar och jag har den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar idéer till mina veckovisa krönikor.