• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 07/03 2018 kl 07:23 -

VD:en som blev kär på jobbet och fick sparken

Har du tagit över efter Monika? frågade kollegorna på direktörsplanet mig när jag som 27-åring började jobba som affärsutvecklare för bankens vice vd. Ja, svarade jag glatt, tills Susanne – vd:s sekreterare – beordrade mig att bestämt svara nej på frågan. Min företrädare Monika hade nämligen blivit ”omplacerad” till ett annat företag, efter att vd fick kännedom om att vice vd och Monika hade en kärleksrelation. Med detsamma förstod jag den lite retsamma tonen i kollegornas fråga. Och varför min chefs fru var så oförskämt otrevlig mot mig – hon tänkte kanske att även jag hade potential att ”ta över” efter Monika.

I syfte att undvika jäv-, beroende- eller kravsituationer hade banken – som många verksamheter – en ”kärlekspolicy”, som förbjöd relationer mellan chefer och underställda. Susanne berättade vidare att vd var bedrövad över att han på mindre än ett år hade behövt göra liknande ”omplaceringar” av nära medarbetare till tre av sina åtta gifta ledningsgruppsdirektörer. Jag förstår bedrövelsen, att reda ut underställdas kärlekstrassel måste ändå vara något av det minst meningsfulla en chef kan ägna sig åt. 

Under åren har jag först som medarbetare och senare som chef med råge fått uppleva avigsidorna som kan uppstå – för kollegor och verksamhet – när kärleksrelationer uppstår på arbetsplatsen. Jag förespråkar därför ”kärlekspolicies” under tillfällen där det finns maktskillnader och beroendeställningar. Inte för att de har någon som helst arbetsrättslig bäring, men för att det kan skapa en medvetenhet om svårigheterna, och för att det gör det lite enklare att som chef inleda en dialog med paret om att en av dem borde ha det goda omdömet att röra på sig. 

På banken flyttade vd de underställda och lät cheferna sitta kvar, vilket jag inte tror är helt ovanligt. Tidningsrubrikerna blev många och stora då Intel – den amerikanske elektronikjätten – i slutet på juni lät självaste vd Brian Krzanich få gå som både vd och styrelseledamot efter 36 års anställning på företaget. En intern undersökning hade upptäckt att han för en tid sedan hade haft en ”samförståndsrelation” med en underställd. Det var ett brott mot företagets non-fraternization policy, så Krzanich skickades hem. Intel försäkrar att det faktum att Krzanich är gift sen länge inte hade med saken att göra. 

Nyheten skaver illa för mig utan att jag först förstår varför. Jag tycker att det är dåligt för verksamheten att vd har en relation med en underställd, och synnerligen så om det finns en ”kärlekspolicy”. Men framförallt är jag dogmatisk när det kommer till att ställa krav på (höga) chefer om att de måsta vara förebilder och leva som de lär. Och att det behöver bli konsekvenser om de inte gör det. Efter grubblerier kom jag underfund med det olustiga:

Om att förväxla verksamhetens personalhandbok med en lag- och moralbok 

Det finns ingenting vare sig olagligt eller omoraliskt i att bli kär på jobbet, det är inte ens opassande eller omdömeslöst. Förmågan att tycka om någon annan är en av människans finare egenskaper och dessutom gynnsamt för prokreationen. 

Det som står i våra policyer är bara saker – i detta fall kärleksrelationer – som rimmar dåligt med verksamhetens bästa, och de ska inte läsas på något annat sätt. 

Om den enfärgade paletten av konsekvenser

Det är självklart att det måste bli konsekvenser av att bryta företagets policy, och synnerligen så för företagets högsta chef. Men just nu känns konsekvenspaletten bedrövande enfärgad: ”chefer ska sparkas”!

Och det inte bara i #metoo (-angränsande) ärenden. Samma vecka som Krzanich fick sparken sparkade exempelvis Netflix sin kommunikationsdirektör för att han under två internmöten hade använt n-ordet under en diskussion kring ”känsliga ord”.

Det finns helt klart övertramp som är så allvarliga att förtroende inte kan återvinnas inom rimlig tid, och att det enda rätta är att chefen lämnar. Men de oförlåtliga misstagen måste väl även för chefer 2018 vara undantag, och inte regel?! Att be om ursäkt, visa på ett lärande, och i Krzanichs fall avsluta kärleksrelationen innan han blev ”påkommen” är en annan färg på paletten. Och det finns säkert fler. 

Uppdraget att vara chef idag är tufft nog som det är. Följaktligen vore det förödande olyckligt för yrkets attraktivitet att bedöma alla chefsfelsteg som oförlåtliga. Eller att betrakta beteenden som inte är bra för verksamheten som omoraliska eller olagliga. Därför hoppas jag att vi även i fortsättningen kan överlåta till mer demokratiska institutioner än våra HR-avdelningar att lagstifta och moralisera. 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela