• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 10/16 2013 kl 08:11 -

Chefen som kommer och går efter eget behag

”Om du inte gör dina läxor kommer du bli kassörska på EPA!”, hotade mamman till min bästa kompis. Orden gjorde mig alltid så konfunderad. Att få sitta i kassan på EPA var nämligen mitt drömjobb. Inte för att det var socialt trevligt, men för att jag skulle få trycka på knappar. Räknemaskinen var för mig på 70-talet det ipaden är för dagens barn. Nu blev det inget kassajobb för mig och därför känner jag en liten gnutta av barnslig lycka varje gång jag numera får vara min egen kassörska på Konsum. Jag piper, trycker, packar i påsen, betalar och går. Är det inte egentligen helt otroligt vilket förtroende vi har fått som kunder? Det är en förändring som var helt omöjligt att föreställa sig för bara 20 år sen.

Då jag på helgens 40-års kalas var omgärdad av medelålders chefer passade jag på att lyfta frågan: Vilka liknande var-din-egen-kassörska-förändringar kommer vi få se om 10-20 år? Mitt sällskap tittade inte precis på mig med entusiasm i ögonen. En resolut person bjöd på ett bättre samtalsämne och tog över scenen. Det var då det slog mig, ja just ja, det är ju inte du och jag som chefer som kommer ta fram det vi idag inte kan föreställa oss. Vi är för medelålders för det. Uppgiften åligger den generation som nu gör stort inträde i våra medarbetargrupper. Födda 1980-1995 kallas de Generation Y eller Millennials.

Millennials mår som generation tyvärr inte så bra. Det kan förklaras med att de är fostrade in i vanföreställningen att ”du kan bli vad du vill” och ”du är speciell”. Många möter därför arbetslivet med ambitioner som inte matchar de egna förutsättningarna och med förväntningar som vanskligt kommer att uppfyllas. En ekonomisk tillväxt som har avstannat och en rekordhög ungdomsarbetslöshet gör också att framtiden inte ser lika ljus ut som den gjorde för oss födda innan 1980. En ytterligare förklaring är att medan tidigare generationer med modersmjölken fick in att det är fult att ”Keeping up with the Jonses”, ägnar denna generation mestadels av sin lediga tid åt just detta. Att ständigt jämföra sig med andra och försöka hänga med. Till sin hjälp har de ny teknik som Facebook och Instagram. Och där är alla lyckliga och framgångsrika på ett sätt som har odlat en känsla av otillfredsställelse och otillräcklighet i en hel generation. Sist men inte minst tror jag Generation Ys välmående påverkas av att de är den första efterkrigsgenerationen som saknar ett kollektivt projekt som utmanar det bestående, något som ger dem mening.

• 20-30-talisterna – The greatest generation - gav oss ekonomisk frihet. De byggde landet.
• 40-50-talisterna – 68’erna/Baby boomers – gjorde ett antiauktoritärt ungdomsuppror. De rev hierarkierna i familjen, skolan, arbetslivet mm samtidigt som de byggde den globala solidariteten.
• 60-70-talisterna – Den ironiska generationen/Generation X - gav oss vardagsfriheten. De har skapt en hög tolerans för att människor ska få ”göra sin egen grej” gällande livssyn, sexualitet, klädstil, mat, musik mm.

Generation Y har än så länge lojalt och lydigt underhållit tidigare generationers bygge. Jag har funderat en hel del på om de kommer hitta sitt egna projekt och vad det kommer att bli. Efter helgens Konsum-besök med påföljande 40-års kalas kom jag på det. Och vi medelålders chefer gör klokt i att stödja dem bäst vi kan!

Revisions- och konsultjätten PriceWaterhouseCoopers insåg att omkring 80% av deras anställda i 2016 kommer tillhöra Generation Y och gjorde under 2013 en stor global undersökning för förstå sina kommande medarbetare bättre. Rapporten bjuder på intressant läsning, men jag fastnar speciellt för följande: Generation Y och övriga generationer önskar sig i lika stor utsträckning på några områden samma förändringar i arbetslivet, och mest av allt vill vi alla ha mer flexibla arbetstider. Från rapporten:

”Millennials want more flexibility, the opportunity to shift hours—to start their workdays later, for example, or put in time at night, if necessary. But so do non-Millennials, in equal numbers. In fact, a significant number of employees from all generations feel so strongly about wanting a flexible work schedule that they would be willing to give up pay and delay promotions in order to get it. The similarities in attitudes across generations are striking.”

Jag tror jag vet vad du tänker, kanske du som jag har tusen argument för att det inte kommer att gå? Vi måste vara på jobbet när kunden vill. Facket skulle aldrig gå med på det. Arbetstidslagstiftningen är hopplös. Det kostar för mycket. När ska vi ha möten om inte alla är på jobbet 9-17? Ja just det ja, det är precis det som är min poäng; vi är för gamla och övertygade om det omöjliga. Det är just därför vi ska välkomna Generation Y in på jobbet och låta de tänka ut lösningar och inte minst kämpa för den förändringen vi alla vill ha! Vårt bidrag som chefer är att låta Y:arna komma in och låta dem få strida och övertyga oss. Lyckas vi med det får vi inte bara en mer välmående generation Y, men måhända hinner även du och jag med ett decennium eller så som chefer där vi kan komma och gå på jobbet precis som vi vill! På ett sätt som vi idag inte engång kan föreställa oss.

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela