• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 08/25 2021 kl 09:51 -

Storchefens två ord gjorde oss andra chefer avundsjuka

Stefan Löfven gav i söndags coronapandemifenomenet ”the Great Resignation” dubbel bemärkelse. Att en statsminister så oväntat lämnar in sin uppsägning är stort. Samtidigt är Löfven bara en av rekordmånga människor som för tillfället säger upp sig från sina jobb eller funderar på att göra det. Det är en av pandemins konsekvenser. 

Jag vet knappt den chef som under sommaren inte har frågat sig själv precis samma sak som Löfven; vill jag, orkar jag eller/och har jag det som krävs inför hösten? Precis som Löfven har chefskåren i övrigt slitit med en enträgen coronapandemi i 1 ½ år, och även hösten är högst osäker och utlovar hårt arbete. Med de två enkla orden ”jag avgår” går nu Löfven till synes en härligt bekymmersfri höst och tillvaro till mötes, och just den insikten kom nog som ett avundsjukt slag i magen på många chefer.

Begreppet ”the Great Resignation” myntades av professor Anthony Klotz vid Texas A&M Universitetet. Det är menat att leda tankarna till historiska skeenden med ödesdigra samhällskonsekvenser som exempelvis the Great Depression och the Great Recession. Nu tycks alla rörande överens om att Löfvens uppsägning snarare är välkommen och gynnsam för såväl parti som nation. Men för arbetslivet i stort skulle det vara en katastrof om de 41 procent av den globala arbetsstyrkan som just nu funderar på att lämna sina jobb under det kommande året faktiskt gör allvar i saken. 

Det finns en myriad av orsaker bakom the Great Resignation. Jag är nog den minst kunniga personen att svara på varför just Löfven vill lämna sitt jobb, men rent allmänt bakom fenomenet har vi under pandemin haft mer tid och utrymme att reflektera över tillvaron både på jobbet och privat. Och under det tankearbetet har många landat i att de vill lämna sina jobb av främst följande skäl:

Ändrade prioriteringar – jag vill jobba mindre/Career downsizing. 

Som 60+ vill jag ha några år med en normal kollektivavtal-37,5-timmars arbetsvecka. 

Ändrade prioriteringar – jag vill jobba mig uppåt/karriärslyft.

Det vore inte så tokigt att ”göra en Stoltenberg” och hinna med ett tungt internationellt uppdrag innan pensionen. 

Nya insikter – jag gillar faktiskt inte mina arbetsuppgifter. Hemarbetet har berövat tjänstemännen det trevliga och sociala umgänget med kollegorna, och naket och ensamt tronar nu endast arbetsuppgifterna.

Det outhärdliga parlamentariska läget och ännu en höst med hästhandel och kameler som blir allt svårare att svälja. Jag vill inte. 

Utbränd eller utmattad – jag orkar inte längre med den höga arbetsbelastningen/de höga kraven. 

Det har varit sju tuffa år som statsminister och hösten lär bli en mardröm med budget och en seglivad pandemi, och sen en valrörelse på det. Orkar inte.

Nya insikter – jag vill jobba med något helt annat/karriärsväxla.

Eller vill jag jobba mer alls? Kanske är det dags att växla in i pensionstillvaron.

Nya insikter – jag vill aldrig tillbaka till ett kontor.

Jag har inte spenderat så mycket tid på hemorten på tio år, och tanken på att behöva återvända till Sagerska huset känns olidlig. 

Finansiella motiv – jag vill tjäna mer pengar. 
Några år som PR-konsult och styrelseproffs innan pensionen tycks vara särskilt intäktsbringande för före detta statsministrar. 

Missnöje – jag är missnöjd med hur min arbetsgivare har agerat under pandemin.

Oavsett vilka skäl Löfven har så hyser jag respekt för hans beslut. Alla chefer som har klokheten att avgå när hen upplever att hen inte vill, orkar eller har den förmåga som krävs att fortsätta i sitt uppdrag förtjänar honnör. Men som sagt, många chefer har under sommaren frågat sig själv precis samma sak; vill jag, orkar jag eller/och har jag det som krävs inför hösten? Hösten är högst osäker och utlovar hårt arbete för chefskåren, och Löfvens nu tillsynes bekymmersfria höst kom nog som ett avundsjukt slag i magen på många chefer. Så brukar det i och för sig alltid kännas när någon i omgivningen säger upp sig. Men omgivningen är som störst och drabbas som mest när det är självaste statsministern som gör allvar i saken.  ”The Great Resignation” i dubbel bemärkelse. 

Som tur är brukar dock slaget i magen skingras snabbt. För det är vi chefer som står inför uppgiften att hejda the Great Resignation från att bli verklighet. För oss själva och för våra medarbetare.  

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag. 

• Dela