Chefen som vägrar sluta festa

Finlands statsminister Sanna Marin, 36 år, har festat till det en ledig augustikväll. Den privata sammankomsten dokumenterades i en film som nu läckts till allmänheten, som fått bevittna såväl alkoholkonsumtion som ungdomlig dans. Finnarna är upprörda. Och visserligen är mina kunskaper om Finland och dess invånare mest baserade på anekdoter, men jag förvånas över deras kraftiga reaktioner.

Medan finnarna är upprörda över Sannas omdömeslöshet, tycks vi i Sverige helt oförstående till kritiken – som obestridligt drivs till stor del av djupt störande reflektioner kring kön och ålder. Här till lands är vi nog mestadels djupt avundsjuka, och skulle också vilja ha politiker med en så stark livsglädje som Sanna Marin visar i umgänget med sina kompisar. Under pågående valkamp är det enda vi erbjuds horder av politiker av alla kulörer som visar tecken på om inte en direkt dödslängtan, så i varje fall ett starkt missnöje med livet och inte minst jobbet. Det krävs ett starkt psyke för att lyckas ta sig igenom en partiledardebatt 2022 utan att lämnas nedstämd och lite lortig. För smutskastning stänker.  

Känslor och beteenden smittar, är sen länge bevisat. Men också att chefsförtroende gör det. Tilltron till dig och mig beror alltså inte bara på vad vi gör och inte gör, men också på hur chefskollektivet som helhet beter sig. Och då framför allt våra högsta chefer. Våra partiledare och centrala politiker är de mest synliga cheferna Sverige har att erbjuda, och just nu är de inte mycket att hurra för. 

Förr handlade politik om utopier, samhällsbygge och reformer som skulle löpa över decennier. Man hade stora drömmar om en bättre framtid och att tillsammans bygga landet. Idag tycks Sveriges politiker ha abdikerat som ledare för att i stället ägna sig åt en medeltidsdoftande tävlan i att hitta på pennalistiska sätt att bekämpa gängkriminalitet. 

Statsminister Sanna Marin innehar den yrkesskicklighet som jobbet förutsätter, och till synes besitter hon också den humor samt positiva och optimistiska livssyn som ett riktigt framgångsrikt ledarskap kräver. Marin gick med på kränkningen att låta sig drogtestas, men hon lovade samtidigt att hon kommer att fortsätta festa. Vilken lycka, att Marin fortsätta sprida den ultimata chefsdrömmen. För vem vill inte bli/ha en rejält skicklig och livsbejakande chef.  

 



Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag. 

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

15 02

Upprepade dåliga beslut är otillåtet för alla undantaget chefen själv

Av Vibeke Pålhaugen

– Alla kan fatta dåliga beslut – men inte vid upprepade tillfällen, deklarerade Magdalena Andersson som sin ”enkla ledarskapsfilosofi”. Med den som grund backade hon… Fortsätt att läsa->

25 01

Chefstillvaron baserad på ”sanning, lögn och dåligt minne”

Av Vibeke Pålhaugen

Jag kan begripa om det spontant inte känns lockande att ta sig an TV-serien Makten, som just nu sänds på SVT. Men ett tio timmar långt drama om det norska socialdemokratiska partiet… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen