Chefens skamlösa självgodhet är på allvar och inte ett skämt

Vem som blir ny chef för Liberalerna är inget jag går och funderar över, men när kandidat Nyamko Sabuni i en radiointervju får frågan om hur hon är som chef – så spetsar jag förstås öronen. Men jag tror knappt jag hör rätt. 

Efter att Sabuni meddelat att hon är redo att ta över partiledaruppdraget efter Jan Björklund gästade hon förra veckan ett otal mediaredaktioner. I Kvartals Fredagsintervjun blev hon ombedd att ”prata lite om hur du är som chef”. Intervjuaren föreslog själv epitet som tydlig, orädd och beslutsduglig – men också hård, och ingen lagspelare. Sabuni svarar då bland annat:

"Jag vet inte hur många statsråd som av opolitiska tjänstemän många år senare fått höra att ”du var den bästa chefen vi hade”."

"Jag vet inte hur många chefer som fått en chefsutmärkelse för sitt goda ledarskap, så som jag har fått." 

"Jag kan uppfattas som hård, men jag lovar dig att mina medarbetare älskar min tydlighet. Mina medarbetare älskar mitt sätt att handleda och vägleda med att prestera efter sitt bästa jag." 

”Jag vet inte,” säger hon. Men vill med de orden gärna få oss att tro att hon är den enda, och därmed det bästa statsrådet som huserat i Regeringskansliet – och att medarbetarna dyrkar marken där hon går, och att hennes goda ledarskap är hyllat i alla led. 

I saklig mening har Sabuni fel. Årets Mångfaldschef vet jag å det bestämdaste att det inte är en utmärkelse för ”gott ledarskap”, då jag personligen instiftade priset när jag var chef på tidningen Chef. Sabuni fick priset 2019 för att hon har ökat andelen kvinnliga medarbetare på ÅF. Och självklart måste det under åren ha funnits mängder av uppskattade statsråd på Regeringskansliet, och det vore befängt att tro att medarbetarna älskar sin chef, eller sättet hon utför sin chefsgärning. Sannolikt finns det de som gillar och tycker om, men vem älskar sin chef? För att hon är ens chef, menar jag då. 

Att Sabuni på införsäljningsresan mot att bli partiledare överskattar sina chefsförmågor betyder inte nödvändigtvis att hon inte är en alldeles utmärkt chef. Men jag påminns om en studie jag läste i Harvard Business Review, där 750 000 respondenter från hundratals företag hade gett 360-graders feedback till 69 000 chefer. Slutsatser: 

Hur chefer bedömer sig själva sammanfaller generellt inte med hur omgivningen uppfattar dem.
De mest effektiva och uppskattade ledarna är de som underskattar sig själva.

Den självunderskattande chefen anses av omgivningen vara en god ledare på grund av sin ödmjukhet, höga personliga standard och ständiga strävan efter att bli bättre. Denna kategori chefer har också medarbetare med högst engagemang, visade studien. Den självöverskattande chefen anses av omgivningen vara en dålig ledare, på grund av sin arrogans, självgodhet och föga fokus på behovet av att utvecklas.

Sabunis överskattning av egna förmågor är dock inte det som gör Fredagsintervjun oförglömlig. Det som skaver mest är på det sätt som Sabuni genomgående framhäver sig själv, genom att jämföra sig med och prata ner andra chefer. Hon är ju mycket bättre än alla dessa chefer som inte kan fatta beslut, lyssna, delegera eller visa mod – och dessutom är hon allmänt mer begåvad än övriga. De som tycker att hon är hård och ingen lagspelare har en väldigt felaktig bild” av henne, de ”fattade ingenting” och ”hade ingen aning”. Stor applåd till alla som oblygt gillar sig själva, men när gillandet bygger på att jämföra sig med och trycka ner andra, då går all charm förlorad. Och mer därtill.

Lika mycket skaver det att hon genomgående refererar till chefsuppdraget som en populäritetstävling – där hon passar på att ta upp sina egna framgångar. Som att chefsuppdraget skulle handla om att bli omtyckt och älskad av alla medarbetare snarare än om att åstadkomma något i verksamheten. Det är så absurt att jag oundvikligen kommer att tänka på chefen Micael Scott i humorprogrammet The Office. 

Do I need to be liked, absolutely not.
I liked to be liked.
I enjoy being liked.
I have to be liked.
But it is not like this compulsive need to be liked, like my need to be praised.

"Would I rather be feared or loved?... Uhhh, both. I want people to be afraid of how much they love me."

 


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

08 10

Sverigechefen städar trappan nerifrån

Av Vibeke Pålhaugen

Skräckexemplen på uselt chefsbeteende på fikakedjan Espresso House väcker vrede och förakt. Själv känner jag mest medlidande med de unga cheferna efter förra… Fortsätt att läsa->

01 10

Högsta chefernas tystnad är ett ännu större svek

Av Vibeke Pålhaugen

När högsta chefen hånade henne inför alla var det ingen som blev överraskad. Det som förvånade var att så få tog flickan i försvar. Att vuxenvärlden… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen