• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 12/01 2015 kl 07:02 -

Chefer golvas av ensamheten

”The loneliest job in the World” var rubriken till ovan numera ikoniska bild av President John F Kennedy i tidningen The New York Times i 1961. På bilden ser vi sorgsen, uppgiven och ofantlig ensam chef. Det är i varje fall upplevelsen. Sanningen – enligt fotografen - är att han helt enkelt läser morgontidningen ståendes eftersom hans rygg vållade presidenten så stora besvär.

Men visst är det ensamt att vara chef. Vi omger oss med människor hela dagarna, så ensamheten kommer som en överraskning på många. Det är chefsuppdragets stora och allvarsamma ansvar som för de flesta bär med sig en känsla av isolering. Sämre välmående är ett bekymmer, men oåtgärdade upplever majoriteten av chefer att de framförallt presterar sämre som konsekvens.

Det gynnar inte vårt beslutfattande och agerande att vi i tuffa situationer eller skeenden inte har någon att prata med.

• Medarbetarna – för att de varken ska eller bör veta.
• Chefen – för att du inte vill visa svaghetstecken.
• Chefskollegorna – för du inte har en relation till dem, ni tävlar eller för att du är rädd för att förlora deras respekt.
• Familj & vänner – för att de inte riktigt förstår.

Så vad kan vi göra åt detta? Första steget är att acceptera att chefsrollen är så. Desto snabbare vi gör det, desto färre felsteg kommer vi göra där den största risken är att vi bollar våra svårigheter med medarbetarna. Och minst lika viktigt, desto snabbare kan vi avhjälpa vår ensamhet. Det är som det är med medarbetare, chefen och familj & vänner, men det finns två väldigt bra och enkla vägar ur chefsensamheten.

Med tanke på vad jag ägnar mig åt på dagarna, är det givet att jag tycker att alla chefer ska ha en coach eller rådgivare. Att få diskutera situationer och händelser på jobbet med en person som inte har något personligt intresse i ditt beslut – i motsättning till stort sätt alla andra i ditt liv - är ovärderligt. Att få hjälp med att analysera, se olika vinklar och verkligen gå på djupet är en annan tillgång. Du säkerställer också att du får en brutalt ärlig feedback vilket få chefer får från sin vardagsomgivning. Och sist men inte minst, du får en person du kan lufta din oro och osäkerhet till helt utan konsekvens.

Det finns en till väg ur ensamheten som jag vurmar för ännu mer. Det är att vi som chefer hittar andra chefer att ha som bollplank. Chefskollegiet är en fullkomlig ovärderlig och samtidig nästintill oanvänd resurs i vårt arbetsliv. Jag har arbetat med chefer i Sverige i mer än femton år. Jag lovar dig, dina chefskollegor känner precis som du, trots att fasaden kan ge intryck av något annat. Vi ska sluta tävla med våra chefskollegor och sluta oroa oss över att vi inte räcker till som chefer. Och vi ska börja investera tid i att bygga relationer med andra chefer. Dessutom ska vi inte begränsa oss till chefskollegorna på jobbet. Hittar vi chefsbollplank utanför den egna organisationen kan vissa frågor dryftas med ännu större öppenhet.

För någon vecka sen fick vi oväntat besök på Chefshuset. Två chefer som hade mötts på vår kurs för erfarna chefer någon månad tidigare, dök upp med var sin kurspärm under armen. De hade bestämd träff för att snacka lite i Chefshusets lounge. Jag blev så glad att jag nästan hoppade jämfota! Så begåvat och ett så otroligt enkelt sätt att som chef vårda sitt välmående och prestationsförmåga. Ut av ensamheten och in i en värm gemenskap.

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela