• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 06/04 2014 kl 10:10 -

Chefer ska inte vara känslomänniskor

Den kända chefen ylade och kastade sig över konferensbordet för att ta struptag på mig. Hans två medarbetare brottade blixtsnabbt ned honom. Sekunden efter stormar han ut från det inglasade konferensrummet som låg mitt i kontorslandskapet. Där ute står mina medarbetare och kippar efter andan. Jag är i chock och frågar utan ord hans medarbetare om vad som just hände. De ber så hemskt mycket om ursäkt på sin chefs vägnar och lojal till sin chef berättar de utan många ord att det inte var första gången. Den moderiska chefen och min chef var bekanta och han ringde upp min chef samma dag. Någon ursäkt tyckte han inte händelsen krävde. Det hade sig nämligen så att han var en känslomänniska.

Jag har alltid haft mycket svårt för känslomänniskor. Och då inte för människorna i sig, men för användningen av begreppet. Jag är nog inte ensam om att som chef ha hört ”jag-är-en-känslomänniska” som (bort)förklaring till ett dåligt beteende. Tänk därför min lycka då jag i möte med den nu avlidne 7-goda-vanor-grundaren Stephen R Covey förstod att han utifrån vetenskapen delar min avsky. Att du och jag inte har försökt ta struptak på någon är inte för att vi är mindre känslosamma än den kända chefen, men för att vi har mer impulskontroll.

Det tar mindre än en halv sekund att hejda sig själv ifrån att agera impulsivt. Men även vi som normalt inte skulle kasta oss över konferensbordet skulle under vissa förutsättningar kunna tappa kontrollen och bli en såkallad känslomänniska. Eller vi skulle behöva mer än en halv sekund för att andas djupt och hejda oss. Om vi har för hög belastning över för lång tid så blir vi nämligen alla mer aggressiva, nedstämda och impulsiva. Det som kan få dig att gå bärsärk i mitten på juni kan du ta med lätthet i juli. Exempelvis soppåsen som möter dig i dörren och som ingen i familjen har besvärat sig med att bära ut.

Ett sätt att behålla impulskontrollen under tuffa tider är att bättre förstå hur du själv reagerar på hög belastning. Det är extra viktigt för oss chefer inte bara för att vi generellt har högre belastning, men framförallt för att vi påverkar så många människor genom vårt chefsuppdrag. Det finns ett vetenskapligt tydligt mönster för hur vi människor mår, beter oss och presterar när vi har lagom med belastning och när belastningen är för hög. Många chefer i min närhet och även jag har använd mätverktyget EnergiIndex som är framtaget av fil dr i idrottspsykologi Göran Kenttä på GIH (finns gratis att testa här) och så ser det ut:

Om jag har för hög belastning över längre tid så tappar kraft/vigör och jag blir anspänd, nedstämd, aggressiv, trött och förvirrad. Jag blir mindre kreativ, fattar sämre beslut och min impulskontroll blir sämre. När jag lyckas ligga på lagom nivå så blir jag full av vigör och jag känner mig inte pigg, fokuserad, harmonisk, uppstämd och lugn. Det är självklart när jag gör mig bäst som chef och medmännisk! Vi kommer aldrig att kunna ha lagom belastning hela tiden, men vi har allt att vinna på att förstå hur vi reagerar under de perioder vi har för mycket. Och anpassa vårt chefskap och privatliv i största möjliga mån därefter.

Maj-juni måste vara de tuffaste månaderna för oss chefer. Förutom ”allt som ska vara klart på jobbet innan Midsommar”-stress så har vi tredagarsveckor kryddad med studentuppvaktningar och diverse sommaravslutningar. Usch, jag skickar er kära chefskollegor en ömmande tanke. Och även så till våra medarbetare som måste stå ut med oss några veckor till. Störst omtanke förtjänar däremot våra familjer för vi har svårare för att ”ta oss samman” där hemma än på jobbet. Varje gång minnesbilden av den ylande chefen med armarna mot min strupe dyker upp så är min första sorgsna tanke en undran om hur hans familj har det där hemma. 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela