• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 08/16 2016 kl 12:59 -

Chefer som Aida Hadzialic ska vi inte tycka synd om

Jag anstränger mig hårt för att minimera tillfällena när mina barn åker bil utan mig. Jag tänker att om de ska dö, så vill jag dö med dem. Min djupa rädsla för rattfyllerister är klart osund, men till mitt försvar är den inte helt obefogad. Polissambon har berättat om hur många alkohol- eller drogpåverkade bilister de plockar in på stationen varje dag. Och tillkommer som hjärnspöken gör alla de som inte åker fast. Föga förvånande har jag därför ingen sympati med chefen och rattfylleristen Aida Hadzialic.

Statsminister Stefan Löfven ”lider personligen med” Aida Hadzialic som körde rattfull förra veckan och som konsekvens sen i måndags inte längre är gymnasie- och kunskapslyftminister. Och statsministern är inte ensam om att tycka synd om Hadzialic. Även överraskande många av landets politiska ledarkrönikörer och statsvetare anser att hon var onödig hård mot sig själv då hon gav ifrån sig chefsjobbet. En sådan sällsynt begåvning, ett så ringa brott som i vissa länder faktisk inte är något brott alls, inte ska väl politikers behöva vara felfria och tänk om alla rattfyllerister skulle behöva sluta jobbet. Det är så dumt och ”tycka synd om”- snacket irriterar mig.

Det är emellertid mycket upplyftande att en som inte tycker synd om Hadzialic är Hadzialic själv. Och det är ett respektingivande tecken på hennes (chefs)begåvning att hon så instinktivt förstår det som så många inte tycks begripa. Nämligen att hon efter att ha kört rattfull omöjligt kan stanna kvar i ett chefsjobb som lagstiftande minister och till råga på det inom ett område som jobbar med ungdomar och unga vuxna.

Det lovar gott för – Hadzialics och vår allas - framtid att hon som ung chefsbegåvning har förstått att chefsuppdraget är ett sällsynt privilegium förunnat de få. Och att det med jobbet följer ett helt speciellt ansvar att…

…alltid sätta verksamheten först
I rollen som chef ska du se till helheten och sätta verksamhetens behov framför dina egna. Det är såklart inte bra för Sveriges yngsta minister någonsin att behöva kliva av när karriären går spikrakt uppåt, men det är till det bästa för uppdraget och partiet. Att hon undviker mediadrev och att ytterligare späda på politikerföraktet är en sak. En ännu viktigare sak är att hon förstår att hon just nu får svårt att leda och uträtta saker som minister eftersom hennes bedömningsförmåga är ifrågasatt och förtroende är naggat. Föredömligt sätter hon uppdraget framför sitt eget behov av att få vara chefen vid rodret. 

…alltid vara en god förebild
I rollen som chef ska du vara en god förebild. Alla håller koll på vad chefen gör och det räcker inte att leva som du lär. Du måste också kunna leva och lära som lagen eller arbetsgivaren har bestämt i frågor där du själv saknar övertygelsen om att det är viktigt eller rätt. Det innebär att det inte spelar någon roll att det är okej att köra bil med två glas vin i kroppen i Danmark om svensk lag säger något annat.

Det betyder emellertid inte att du som chef och politiker behöver vara perfekt, men du måste se till att det blir en konsekvens av dina misstag. I vissa fall räcker det med att visa på en genuin strävan efter att undvika att göra om felsteget och andra gånger behöver konsekvensen bli större. Beroende på misstag och chefsuppdrag kan det bli nödvändigt att lämna chefsuppdraget.

…aldrig tycka synd om dig själv
I rollen som chef tycker du aldrig synd om dig själv eller gnäller. Du tar fullt ansvar för dina handlingar och de situationer du hamnar i. Oavsett hur tufft och orättvist läget kan kännas så är handlingskraft - och inte självömkan - den starka ledarens karakteristika.

Precis som Hadzialic ska vi inte tycka synd om Hadzialic för att hon beslutade sig för att köra bil alkoholpåverkad. Precis som Hadzialic ska vi inte tycka synd om Hadzialic för att tjugonioåringen med toppbetyg från gymnasiet och juristutbildningen inte lyckades googla till sig den kunskap som de flesta av oss  kommer ihåg från körkortslektionerna för 20-30 år sen. Precis som Hadzialic ska vi inte tycka synd om Hadzialic för att hon behöver lämna chefsjobbet när karriären är som mest spikrak. Och precis som Hadzialic ska vi begripa att avgång var det enda rätta beslut som ansvarstagande chef. Att hon enligt PR experterna också har hanterat situationen genialt medialt lovar gott för hennes framtida chefskarriär. Och som evig optimist tillåter jag mig betrakta Hadzialic och tänka ljusa tankar om hela den kommande chefsgenerationen.

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela