• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 08/07 2013 kl 07:57 -

Chefer som gnäller

När chefsdagen blir för tuff för avdelningschef Tor Varhaug på Plan- och byggnadskontoret smålöper han ut på parkeringer, kliver in i sin bil, blundar, stönar och spelar ”All by myself” version Celine Dion på högsta volym.*

Det är som bekant ensamt på toppen och chefsuppdraget kan vara socialt torftigt. Rollen kräver att vi håller en viss distans både till våra medarbetare och övre chefer. Så måste det vara. Därför kan det vara extra krävande för oss chefer att återvända till jobbet efter en skön sommar. Under ledigheten har vi fått vara ”precis som alla andra”, men tillbaka på jobbet stundar kanske åter igen känslan av utanförskap. Från och till.

Jag upplever min största kris som chef. Efter en omtumlande dag inser jag under kvällen allvaret och ringer två chefer jag känner. För att snacka lite. Den påföljande dagen rensar tre chefskollegor sina almanackor för att ägna dagen åt min kris. Så väldigt fint, eller hur? Oavsätt små eller stora händelser har jag alltid haft chefer utanför min egen verksamhet att tala med. Jag kan ha behövt stöd och hjälp, men oftast har jag önskat någon att ”gnälla av mig” till. En annan chef som bekräftar min misstanke om att det inte är jag som är krävande/knäpig/oprofessionell eller vad det är för stunden som jag stör mig på!

Som vuxen har jag flyttad till ny stad/land tre gånger och jag är väl bekant med känslan av förtvivlande ensamhet. Medan jag under perioder har varit oförmögen att ta mig ur min ensamhet i det privata livet så har jag aldrig haft det problemet professionellt. Jag har varit chef mestadels av mitt arbetsliv, men jag har aldrig känd mig ensam på jobbet. Jag är en introvert och blyg person, och om jag tänker till är nog två orsaker till att jag tycker det är så lätt att ta kontakt andra chefer:

a) Gemenskap och igenkänning. Jag vet att essensen i ditt och mitt chefs- och ledaruppdrag i mångt och mycket är identisk trots olika branscher och befattningar. Vi ska leda människor och verksamheter. Kärnan i våra chefsvardagar och -utmaningar är rätt lika.
b) Ömsesidigt utbyte. Jag vet att min situation är av intresse för dig. Antingen har du redan upplevd liknande och har egna erfarenheter som du gärna delar med dig. Eller så har du inte det och lyssnar intresserat ifall du själva skulle hamna i samma situation. Jag vet att jag ger samtidigt som jag får, och då blir det enklare även för en som jag som ”kan själv” att fråga om hjälp.

Jag är lyckligt lottad som aldrig har behövd känna mig ensam som chef. Jag vet hur många det är som inte har andra chefer att tala med och jag önskar alla en chefskompis! Inte bara för att jag vill chefer väl, men också för att chefers känsla av ensamhet medför en kostnad även för organisation. Nyare forskning har riktad sitt intresse mot ensamhet på jobbet. Förra året publicerade Wharton en forskningsrapport där det framgår att ensamhet på jobbet påverkar såväl individens som kollegornas produktivitet. När vi känner oss ensamma på jobbet blir vi nämligen sämre på att umgås genom att vi blir mer aggressiva, depressiva och ångestladda samtidigt som vi känner en brist på kontroll och olust att samarbeta. Usch, vem vill inte genast hitta en chefskompis?!

I strävan efter att lämna ensamheten är det kvalitet som gäller. En enda nära relation med en annan chef som tillåter såväl diskussion som ventilering är allt som behövs. Så kära chefskollegor, vi kan möta den kommande ljuvliga hösten med kunskapen om att chefer som får gnälla av sig mår så mycket bättre och presterar som bäst!

(*)Tor Varhaug är chefen och huvudrollsinnehavaren i den norska versionen av The Office / Kontoret, Etaten. I motsättning till sina engelska, amerikanska och svenska motsvarigheter är han inte en omogen småelak egocentriker. Tor är den duktiga och snälla specialisten som något ofrivilligt blir avdelningens chef och därmed chef över sina före detta kollegor. Tors svaghet är att han är konflikträdd. Kanske inte främst för att vill bli omtyckt av alla. Han undviker konflikter och konfrontationer för att han vill ägna så liten tid som möjligt åt saker som tar tid från hans specialistroll som handläggare. Det finns inget skruvad i Etaten. Inte bara är Tor en väl igenkännbar chefstyp, men alla hans medarbetare är mycket bekanta karaktärer. Otroligt roligt är det. För att det är så igenkännbart. Serien är som en liten chefskurs i såväl svåra samtal, arbetsmiljöansvar, visonsarbete med mera. Låt mig dela. 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela