• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 04/21 2015 kl 10:11 -

Chefstillvaron är brutal

Jag borde kanske inte ge mig på samma chef två gånger på en månad, men jag har svårt att låta bli. Att en miljöpartist och minister mellanlandar med regeringsplanet inom Stockholms län för att sedan ta sig till det oudda resmålet Bryssel med samma privatflyg är föga förtroendeingivande, men jag förmår inte bli vred på Gustav Fridolin. Minister Åsa Regnérs kvartsmiljonkronors ovilja att umgås med allmänheten på ett reguljärflyg till Thailand under julhelgen väcker inte heller mer än en uppgiven suck hos mig.

Temperaturen stiger först då jag ser Fridolins och Regnérs (för)svar då de konfronterades av media. Fridolin klargör att han bara brukar göra som han blir tillsagt han ”…dyka upp i tid på den plats jag tillsagd att dyka upp”. Han placerar skulden hos underställd kanslipersonal, men också Försvarsmakten får en känga genom pekfingret att ”ta maximal miljöhänsyn i alla sina beslut”. Har han uppfattningen att försvaret som sköter regeringsflygplanet åker Arlanda – Bromma för eget nöjes skuld? Regnér begränsar sig till att peka ut underställd kanslipersonal som bovarna bakom sitt privatflygande.

De höga chefernas fingerpekande är både häpnads- och oroväckande och det får mig att undra om Fridolin och Regnér har fått en introduktion till vad det innebär att vara chef och arbetsgivarens representant? Jag kollar upp vad Arbetsgivarverket har bestämt att cheferna inom Riskdagen och Regeringen har för arbetsgivaransvar. Så här skriver de på sin hemsida:

”Chefens roll som arbetsgivare omfattar att vara företrädare för hela verksamheten och bärare av arbetsgivarpolitiken i relation till medarbetarna och deras företrädare. I rollen ingår att ta ansvar för att medverka i utvecklingen av arbetsgivarpolitiken.”

Vi golvas inte precis av tydligheten. Samtidigt är det nog många chefer som känner igen liknande lull-lull-skrivelser från sina verksamheter. Om detta är den enda Fridolin och Regnér fick veta innan de tackade ja till sina chefsuppdrag så kan jag - om jag lägger godviljan till - förstå varför de inte har förstått. Chefsuppdraget förtjänar en brutalt ärlig och konkret genomgång av vad rollen och uppdraget som arbetsgivarens representant innebär. I de bästa av världar skulle alla innan de tar ställning till om de vill lämna medarbetarkollektivet få höra vad det innebär att vara chef och arbetsgivarrepresentant. Verkligheten ser tyvärr annorlunda ut, men om det kan vara till hjälp så skulle jag till Fridolin och Regnér sammanfatta arbetsgivarrollen så här:

 Lojal, återhållsam och tyst
I rollen som chef och arbetsgivarens företrädare kan du inte lika fritt som tidigare dela med dig av vad du tycker, tänker och gör. Det gäller på jobbet, men också privat. Allt du säger ska vara sant, men du kan inte alltid berätta hela sanningen varken om vad som händer på jobbet eller i privatlivet.

 Ansvar för liv och hälsa
I rollen som chef och arbetsgivarens företrädare har du enligt arbetsmiljölagen uppgiften att förebygga ohälsa och olyckor och skapa en bra arbetsmiljö. Om någon far illa på arbetsplatsen - i kropp eller själ - så kan du som chef iläggas både fängelse och dagsböter.

 Verksamheten först
I rollen som chef och arbetsgivarens företrädare ska du se till helheten och sätta verksamhetens behov framför dina egna och medarbetarnas.

Det är onekligen synnerligen bekvämt för såväl chef som medföljande medarbetare att flyga privatflyg till Thailand. Det är dock omöjligt till verksamhetens bästa om första klass biljetter kan erhållas för en bråkdel av priset.  

 God förebild
I rollen som chef och arbetsgivarens företrädare är du en förebild. Och det är förväntat att du ska vara en bra sådan. Och det räcker inte med att du lever som du lär. Du måste också kunna leva och lära som arbetsgivaren har bestämt i frågor där du själv saknar övertygelsen om att det är viktigt eller rätt. Du behöver inte vara perfekt. Att visa sig mänsklig och erkänna sina misstag är en sida av att vara förebild, så länge det finns en genuin strävan efter att undvika att göra om felsteget.

Om du av hjärta och skäl vill att andra av hänsyn till miljön ska begränsa sitt flygande, så kan du inte själv flänga runt i privatflygplan. Och även om du skulle ha ett ointresse för såväl kostnader som miljö, så ska du avstå från att flyga regeringsflyget när andra alternativ finns om verksamheten har riktlinjer som förespråkar återhållsamhet med såväl kostnader som miljöutsläpp.

 Allt ansvar och lite beröm
I rollen som chef och arbetsgivarens företrädare ska du ta på dig mer än din rättmässiga andel av skuld och mindre än din rättmässiga andel av beröm. Som chef är du inte längre bara ansvarig för vad du gör/inte gör, men också för vad andra gör/inte gör. Det finns ingen att skylla på. Det innebär att du kommer behöva ta ansvar även när du inte har gjort några fel. Det är först när du som chef äger problemet att du förmår åtgärda det och utveckling är chefens ansvar och belöning! Chefer som inte tar ansvar och skyller ifrån sig förlorar status, tappar förtroende, lär sig mindre och presterar sämre än de som tar ansvar för sina misstag. I tillägg blir medarbetarna osäkra och mindre benägna att ta initiativ och ansvar. Fingerpekandet är smittsamt.

Om du i vardagens ekorrhjul inte kom på att fråga ”varför flyga regeringsflyg när det går reguljärflyg?” eller ”vad konstigt att regeringsflyget lyfter från Bromma?” så pekar du inte finger på dina underställda när någon annan ställer frågorna du skulle ha ställt. Kliv fram, ta ansvar och se till att förändra. 

Så här tydligt är chefsuppdraget vid första ögonkastet kanske inte precis lockande. Måhända skulle många avstå och stanna nöjd i det bekväma medarbetarkollektivet. Undra på om det är därför så få arbetsgivare ger sina chefer en brutalt ärlig genomgång av vad det innebär att vara chef och arbetsgivarens representant? Den otydligheten som många chefer lever med är grym och kostar ofantligt mycket mer än höga chefers privatflygsflängande. Vi ska därför vara hemskt tacksamma för att det finns väldigt många så kallade ”vanliga chefer” som med självklarhet och utan vägledning går in i arbetsgivarrollen. Det är chefer som aldrig för sitt liv skulle spendera en kvartsmiljon på att åka bekvämt på tjänsteresan. Och än mindre skulle de få för sig att peka finger på sina underställda om de fick en journalist på tråden. Omdöme och sunt förnuft skulle vi kanske kunde kalla det.

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela