Chefer avskyr kravet om att misslyckas

Nej, jag har inte misslyckas. Jag har kommit på tvåtusen sätt att inte göra en glödlampa. Det är välkända ord från uppfinnaren Thomas Edison. På hans tid under 1800-talet överläts det till några enstaka synnerligen begåvade personer att ägna sig åt seriemisslyckanden i syfte att i slutändan få fram nyskapelser. Idag förväntas alla uppfinna hjulet. I varje fall om vi ska tro våra verksamheters värdegrund där ordet ”innovation” och dess like ligger högt uppe på heta listan. Väldigt många chefer upplever detta i bästa fall som ett skämt och i värsta fall som en förolämpning.

Det vore synnerligen obegåvat att inte se innovation som en mycket vettig ambition och överlevnadsplan med tanke tempot på allt som händer i vår värld. Det som skaver är förkravet till all innovation, nämligen misslyckande. Att misslyckas gör ont och det är få förunnat att med Edisons begåvning och självklarhet hantera sin handlingsförlamande rädsla för att inte lyckas.


When failure doesn’t hurt, it’s not failure.
- Brene Brown


Vi människor föds som tur är inte med en rädsla för att misslyckas. Om det vore fallet hade vi aldrig ha lärt oss att gå. ”Klart du kan” och ”upp igen” präglade våra första levnadsår, men under skolåren fick vi lära oss en helt annan läxa. Och i arbetslivet befästes lärdomen att applåder enbart utdelas till dem som lyckas på första försöket. Just därför finns det inte så många verksamheter där cheferna över lag gladlynt hejar på ”klart du kan” och ”upp igen” till underställda som misslyckas. Och utrymme för seriemisslyckande finns inte på kartan. Samtidigt är det samma barndomsläxa som gör att det är ytterst få bland såväl chefer som medarbetare som förmår att efter ett misstag snabbt gå vidare och tänka att nu har jag 1 999 misstag kvar tills glödlampan är klar.


Success is stumbling from failure to failure with no loss of enthusiasm.
- Winston Churchill


Nedsidan av såväl individers som organisationers oförmåga att hantera misslyckande är inte bara att vi inte får den förnyelse. Kostnaden är större än så. För på arbetsplatser där den som gör misstag bestraffas genom avskedande, reprimander, andra arbetsuppgifter eller sociala obehagligheter lägger såväl chefer som medarbetare ned mycket tid och kraft på att dölja sina misstag eller på att jaga syndabockar och peka finger. Samtidigt som rädslan tilltar och ingenting händer blir lärandet begränsat och samma fel görs om och om igen.

Ska innovationsambitionen bli något mer än ett skämt/förolämpning så behöver vi chefer först förmå arbeta bort årtionden av det-är-fult-att-misslyckas-indoktrinering. Hos oss själva, hos våra medarbetare och i hela organisationen. Vi behöver helt enkelt lära oss stå ut med seriemisslyckanden. I det arbetet är det bra att veta att:


 Det handlar om SKAM
Rädslan för att misslyckas är egentligen en rädsla för att uppleva skam. Vår ängslan inför att inte lyckas handlar inte så mycket om oro över att inte förmå hantera känslorna av besvikelse, ilska eller frustration som kommer med misstag. Det är den djupa känslan av skam som inte sällan kommer med misslyckande som oroar oss. Skam är en giftig känsla eftersom den får oss att känna oss som en sämre/dålig människa. I motsättning till skuld där vi tycker att vi har gjort en dålig handling så får skammen oss att känna att vi är dåliga.


Du väljer; fingerpekande, likgiltighet eller lärande
När misslyckande inträffar så har människan tre vägar att välja mellan;

  • leta efter syndabockar och peka finger
  • förnekelse eller likgiltighet
  • utvecklande lärande

Om det inte vore för kunskapen om vår starka rädsla för att känna skam, så vore det omöjligt att greppa hur det kommer sig att utvecklande lärande är ”the road less traveled”!

Innovation handlar i korthet om att göra lärande till ”the road most traveled”. Det kanske känns outhärdligt svårt, men egentligen är det enkelt. Skamkänslor behöver tre saker för att växa: hemlighållande, tystnad och fördömande. Chefsreceptet för att leda fram innovation blir således att samtala om och öppet hylla misslyckande. Det enda knepiga är kanske att högsta ledningen skulle behöva gå först…


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

15 02

Upprepade dåliga beslut är otillåtet för alla undantaget chefen själv

Av Vibeke Pålhaugen

– Alla kan fatta dåliga beslut – men inte vid upprepade tillfällen, deklarerade Magdalena Andersson som sin ”enkla ledarskapsfilosofi”. Med den som grund backade hon… Fortsätt att läsa->

25 01

Chefstillvaron baserad på ”sanning, lögn och dåligt minne”

Av Vibeke Pålhaugen

Jag kan begripa om det spontant inte känns lockande att ta sig an TV-serien Makten, som just nu sänds på SVT. Men ett tio timmar långt drama om det norska socialdemokratiska partiet… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen